To blonde or not to be

Britney har som sagt färgat håret mörkt, hos Karolina rasar debatternas vågor höga kring blondinrasismen, Carolina Gynning gjorde en Britney redan förra sommaren och Paris Hilton goes brunettperuk på bilden. Mycket brunett nu.

Jag får ett litet sug att bli brunett när jag ser andra som byter hårfärg. Jag tycker att brunetter alltsomoftast är apsnygga, mörkt hår ser alltid friskare och glansigare ut än vad våra blondinhår gör. Men så minns jag hur det var att vara mörkhårig (jag har varit det i två omgångar, 1992 och 1999) och då kommer jag på bättre tankar igen. För, hur snyggt det än är på andra så är det inte snyggt på mig. Jag passar inte i det och jag vantrivs ganska mycket.

Men en grej är ganska noterbar i sammanhanget ändå, apropå de diskussioner som förs hos Karolina: Jag har bott i Stockholm sedan 1996 och numera får jag väl anses som mer eller mindre “förbrukad” men de första åren kunde det hända att jag ibland blev stoppad på stan av tjejer som delade ut reklamlappar för Studio Anna och andra, liknande etablissemang. Frågan var alltid densamma “skulle du kunna tänka dig att börja jobba hos oss?” Nej, det kunde jag ju såklart inte. Sedan var jag som sagt brunett under en kortare period 1999. Blev inte stoppad av tjejerna från Studio Anna längre. Inte förrän jag efter någon månad färgade tillbaka mitt hår till min ursprungliga färg. Samtidigt med de blonda hårstråna kom också Studio Anna-tjejerna åter. En tillfällighet? Jag vet inte. Men att fördomar kring blondiner finns är ju alldeles tydligt och klart.

Nedan en bild från mitt senaste försök 1999. Jag är inte riktigt såå mörk som jag var första gången men ändå tillräckligt för att inte trivas.