Uggs

Idag föll jag till föga och lämnade Vasastan iförd Uggs. Syntes på stadens gator och torg i gråa klumpiga liksom muminfötter. Och då pratar jag inte Mumins nätta små fossingar, utan fötter som snarare ser ut som en muminnos.

Men med tanke på allt rännande och alla möten så blev det så. Och det var ganska skönt. Trots att jag inte tycker att man skall se sådan ut på kundmöten.

Barnet! Jag längtar efter att få träffa min bebis nu. Liksom märker hur huvudet blir grötigare och grötigare och hur bebisen tar alla tankar. Jag är rent ut sagt korkad ibland, saker tar lång tid att förstå och jag glömmer allt jag ska ta mig för. Vill knappt ens läsa, om det inte handlar om bebistidningar eller förlossningsberättelser.

Tänker mycket på förlossningen. Är nyfiken, mest. Inte alls rädd. Funderar på hur det skall bli, är ganska klar över vilka typer av smärtlindring jag vill ha. Känner mig optimistisk. Förväntansfull.

Bebisen verkar också otålig. Snurrar, svänger. Vill ut! Kanske. Eller bara ha lite space. Jag klappar magen. Bebisens pappa åker bort i morgon och det blir ovant och tråkigt. Jag har mest rest från honom de få gånger vi varit isär.

Jag märker att jag är på väg in i en text om det, raderar, avslutar. “It is time” säger vi till varandra varje kväll klockan elva, ety vi har lovat oss att sluta jobba och gå till sängs då. Skall hålla det även i kväll.