Lägenhetsvisning

Det kommer ett par som skall titta på vår nuvarande lägenhet eftersom den väl skall hyras ut igen, fram tills att hela huset skall blåsas ut och renoveras under 2011.

Jag visar dem runt men blir samtidigt väldigt protective. Det här är ju MIN lägenhet, VÅRT hem. Ingen annan ska komma här och komma och bo här, no no. Never.

Det är en väldigt fin lägenhet. Takhöjden är sinnessjuk, galet stora fönster, vackra trägolv i rummen och en stor riktig tegelvägg i köket (något som jag egentligen inte gillar, men som alla som kommer hit älskar, för NY-känslan). I ett gammalt hus, från sent 1800-tal om jag minns rätt. På en snuskigt bra adress, med gångavstånd till hela världen.

Klart att paret som kommer och tittar vill ha den. Men jag vill inte ge bort den. Jag vill ha den här OCH trean på Östermalm. Men kanske är tre hyresrätter (Daniel har ju också kvar sin på Odenplan) i innerstan lite väl övermaga att hålla igång. Och jag får ju inte ens behålla denna, även om jag vill. Men ändå! Det är vårt hem. En lycklig tid. Det är här som jag och Daniel har blivit ett lyckligt ett. Jag har bara goda minnen från den här lägenheten, det är ovanligt. Det finns ingen som helst sorg och gråt i väggarna, onda tider, ledsna kvällar. Bara bra. Från den där första dagen i mitten av september 2008 fram till nu.

Jag tror det blir bra i den nya lägenheten också, Daniel var där och mätte i morse, för att vi skall veta hur vi skall fördela gracerna. Han tyckte det kändes bra, större än han mindes det. Och jag är förstås exalterad inför möjligheten att ha tre rum (och ödmjuk, jag inser att det är ett verkligt lyxproblem att gnälla över att man “tvingas” till en hyrestrea på Östermalm), men det kan inte hjälpas. Jag sörjer den här lägenheten ändå, och kanske litegrann sörjer jag den här tiden. Ingenting blir ju detsamma mer, när vi flyttar så börjar en helt ny era. Bokstavligen, eftersom bebisen faktiskt kan komma precis närsomhelst nu. Det blir en verklig markering att vi också byter boende. En ny tid, ett nytt liv.

Kanske är det därför jag klamrar mig fast så hårt.