Började med mina kvitton. Det var en drös. De ska sorteras, häftas upp på papper, skrivas ned och bockas av och skickas till ekonomitjejerna.
Efter tre kvitton (av typ 30) tog häftklamrarna slut.
Så luften gick ur mig lite. Istället surfade jag in på Antagning.se – ska faktiskt plugga i höst! Det blir litteraturvetenskap. Så himla länge sen jag pluggade något (senast var nog 2006) och jag har alltid velat läsa litvet. Vi får se hur det går, om jag klarar av och hinner med och orkar och så vidare. Men det är på distans utan träffar och på halvfart så det borde funka. Vi har de flesta böckerna som kommer behövas också tror jag, maken är ju litteraturvetare. Det är mest på skoj, har inga planer på att byta karriär eller så.
Ja, för jag har ju verkligen inget annat att göra. Oh well.
Nu ska jag gå och köpa häftklamrar samt övrigt kontorsmaterial, behöver bl a pärmar etc till bokhora.
Jag har läst din blogg ett tag och har en fråga om hur det varit för dig som mamma när du har varit borta från Tage, rest iväg och hur Tage har tagit det hela. Denna höst innebär för mig studier på annan ort, ca 18 dagar sammanlagt utspridda över terminen. Jag är absolut inte van att vara borta från mina barn och är lite rädd för hela den här situationen. Både hur det ska vara för mig och hur det ska vara för barnen. Det är deras far som är hemma med dom och så går dom på sitt kära dagis på dagarna.
Jag har varit borta ganska mycket från Tage från det att han var jätteliten. Eller mycket och mycket, men jag har rest i jobbet en del. Det har gått bra! Jag har längtat olika mycket efter honom beroende på hur trött jag har varit och hur go han har varit. Men jag tycker att det är bra att de vänjer sig! Tage har varit med sin pappa och några enstaka ggr med mormor/farmor, men oftast när vi rest iväg så har en förälder varit hemma. Tage har aldrig tyckt det var konstigt. För honom har det varit precis som vanligt. Sen har han varit mammig eller pappig i perioder, men det har mest resulterat i att han frågat efter oss och nöjt sig med svaret. Så länge båda inte är borta tycker jag verkligen inte du ska oroa dig! Det är bra träning och roligt för pappan att få rå om själv, så brukar iaf jag tänka när D är borta, att jag och Tage ska ha extra kul! Och det unnar man ju varandra. Både att resa bort och att ha extra kul!
Jag har haft dåligt samvete för att jag åker i väg och lämnar dom hemma, inte så snällt emot pappan som tycker att jag inte litar på honom, vilket jag kanske på något konstigt sett inte gör. Eller det ligger något slags krav på att mammor ska alltid finnas där. Människor, eller rättare sagt kvinnliga vänner förstår inte hur kan åka bort 3 dagar i stöten vid sex tillfällen från mina barn, dom manliga tycker att det är väl skönt och bra för mig. Jag måste gå en del av min utbildning till präst i Uppsala, 2 terminer på det här sättet och min sluttermin är jag nere på heltid, veckopendling i fyra månader, men då har jag fått bli mitt drömyrke. Men dom senaste månaderna har gått åt till ångest och dåligt samvete över att jag sviker mina barn, att man som mamma inte får göra så här, sätta sig själv främst under vissa dagar och terminer. Jag tror innerst inne på att man blir en bättre förälder om gör det man vill, men har insett att det ligger något outtalat krav på mammor, från andra mammor. På det sättet är du en förebild för mig, någon som är värd en eloge.
Det är så hemskt med de där kraven! Jag kan känna likadant, har skrivit massor om det i boken. Hur mycket skit jag fått från andra mammor. Men så tänker jag att man måste ju göra. Och att andra mammor faktiskt är rätt dumma om de tycker att man är dålig för att man lämnar barnen till pappan. Han är ju lika mycket förälder! Och lika kompetent – i synnerhet om man släpper in honom tidigt och faktiskt är föräldrar på lika villkor.
Jag tänker ofta såhär: Att min son kommer vara så stolt över mig när han blir lite större. Snarare än att han kommer tycka att jag svikit honom. Att jag kommer vara en bra förebild för honom, både i det att man följer sina drömmar, och hur föräldraskap och jämställdhet jobbas med i praktiken och inte bara i teorin. Jag tror det kommer göra honom till en bättre människa och bättre pappa och bättre make i slutänden. Och han har aldrig lidit en sekund av att vara med sin pappa, tvärtom.
Jag tror faktiskt ofta att de som reagerar är – inte avundsjuka – men de har liksom aldrig tänkt på att man faktiskt KAN vara borta och då blir de sura på de som vågar. Ungefär så.
Jag tror som du att det inte är avundsjuka, utan snarare att det är en helt ny tanke, att man kan resa bort, att barnen klarar sig precis lika bra hemma med pappan. Att släppa kontrollen som mamma, att mamman inte är allt och man är inte bara mamma. Nästan alla av mina vänner som tyckt att det jag gör är fel, har män som reser i sitt jobb och det är ju inget konstigt, för dom är män och män får göra sådant, inte kvinnor. Jag har alltid trott på jämnställdhet, trott mig vara feminist, tills jag fick barn, då är som att jag gått bakåt, som att jag köpt idèn om mammorna ska vara dom som är viktigast, står närmast barnet och som det absolut inte klarar sig utan och nu när jag ska träda ur den rollen som uppoffrande mamma så märker jag att det är svårt. För jag vill att mina små pojkar ska se på kvinnor, på sin mamma som någon att vara stolt över, någon som kan visa dom hur det att är att vara något mer än bara mamma. Så att dom kan lära sig som du skriver om jämnställdhet, om hur det är vara en bra pappa, bra make i framtiden. För allting handlar inte bara om hur det är nu, utan om ett längre perspektiv. Men jag trodde inte att man skulle bli så dömd och att man skulle döma sig själv så hårt som mamma, det är en ny lärdom.
Lena: det är faktiskt min största lärdom från mina första år som mamma och den enda reaktion jag faktiskt inte kunde förutse. Både hur jag skulle reagera och hur omvärlden skulle reagera. Jag trodde nog att vi hade kommit längre. I övrigt har jag känt att väldigt mycket med mammarollen och att vara förälder har varit ungefär som jag trodde att det skulle bli – jävligt jobbigt och jävligt roligt på samma gång, ungefär. Jag hade väldigt få rosenskimrande föreställningar, men jag kunde faktiskt ändå inte förutspå att den mesta skiten skulle komma från andra mammor.
Mammarollen verkar vara en helig roll och det känns ibland som att det råder ett ideal som närmast liknar hemmafru livet bland mammor idag. Vi ska skydda våra barn emot allt och vi ska vara perfekta som förälder. Hade du när du började resa mycket dåligt samvete emot Tage och om du hade det, har det som gått över. Jag tror innerst inne att mina barn inte kommer tycka att det är så konstigt att jag är borta, dom är hemma med pappan och på dagis, men det är som att all min vett och sans har försvunnit. Jag inbillar mig massa saker om vad som kan hända när jag är borta. Har du längtat ihjäl dig efter Tage? För som jag skrivit tidigare, jag dömer mig rätt hårt som mamma fast jag vet att det är fel och inget som är positivt för någon, varken mig eller mina barn.
Jo, men det där har varierat lite, som jag skrev i början. Jag började ju lämna Tage rätt tidigt och första gångerna tyckte jag mest det var härligt att äntligen få sova. Sen vissa gånger har jag nästan längtat ihjäl mig och bara velat åka hem. Väldigt varierat. Nu är det väl… En kombination! Det är roligt att vara borta och göra grejer på egen hand, men jag tänker ju på honom hela tiden. Sms:ar mamma om han är med dem, eller Facetajmar så man kan se och prata med honom. Mamma är också duktig på att skicka bilder och filmer, det är kul och bra för då ser man med egna ögon hur kul de har och att de struntar fullkomligt i att man är borta. Som ett tips!
jag vill bara tacka dig för dina tankar och uppmuntrande ord, du är en bra förebild, för en mamma som är lite feg av sig
.
Tack vad fint sagt! Jag tror inte du är feg, det är snarare ovant. Inte samma sak!
Ja man kanske vänjer sig
, när man inser att varken man själv, barnen eller maken går under när man är borta från sin lilla familj, Man kanske till och med kan tycka att det man ska göra när man är borta är roligt och intressant, för den här mamman föreställer sig hemsk längtan och inte allt för roliga dagar borta 