Så här: Vi kommer till dagis och i det lilla utställningsskåpet i hallen där barnen lägger upp saker på display, finns just denna morgon en teckning som Tage har gjort. Han och en annan av tiorna (de som är födda 2010) har haft en pysselstund där de kollat av hur lim fungerar och vad man kan limma för något egentligen. Tage har limmat MYCKET. Många fina saker, små små bitar av silkespapper, paljetter, piprensare, garn. Det är en ganska fin liten teckning.
Och när en ur personalen berättar för mig att Tage, under allt fluffet, faktiskt har plockat fram SINA bokstäver från paljettbokstavslådan och limmat dit SITT namn (fast A:et i Tage har hamnat upp och ner) och att hon försökte stoppa honom från att limma över namnteckningen fast det kan man ju inte heller göra, men att ja, han har faktiskt för första gången nästan “skrivit” sitt namn så börjar jag givetvis grina.
Alltså, denna graviditet. Jag bölar som ett vattenfall, hundra gånger om dagen. Jag har, som alla andra föräldrar, blivit så himla mycket mera gråtmild efter Tages födelse vilket bara det kan vara jobbigt och nu ihop med alla hormonerna… Det är snart ohållbart. Jag kan komma hem från jobbet och bara känna att jag vill grina massor, utan att ha någon som helst anledning till det. Jag var och såg Palmedokumentären i lördags. Tårarna rann från det att filmen startade tills eftertexterna rullade. Jag skulle berätta om delar ur filmen för mamma dagen efter, började grina igen. Bara “det ähääär så stahaaarkt med Pahalmeee”.
Så där, hela himla tiden. Det börjar snart bli ett handikapp pga grina offentligt är inte så jävla bra i alla situationer.
Kommentarer