Började just (lite inspirerad av trotsdiskussionen pÃ¥ mitt helginlägg ocksÃ¥) pÃ¥ en lÃ¥ng bloggharang som handlar om huruvida en tvååring “ju mÃ¥ste förstÃ¥ när man säger nej” som jag fick höra en person säga om Tage häromveckan, men orkar inte pga framstÃ¥r som präktig och i tillägg till det, som nÃ¥gon som verkar göra ansprÃ¥k pÃ¥ att kunna nÃ¥got om pedagogik och föräldraskap.
Tror vi är alldeles normala och vanliga föräldrar och inte alls särskilt präktiga. Tvärtom är vi ofta för trötta för att orka vara pedagogiska. Och Tage en alldeles normal och vanlig tvååring med allt vad det innebär.
I alla fall intressant att sÃ¥ mÃ¥nga människor faktiskt tror att tvååringstrots handlar om uppfostran eller snarare avsaknad av den och inte om ett av de allra viktigaste utvecklingssprÃ¥ngen ett litet barn tar – att börja identifiera sig som en egen person i relation till sina föräldrar och andra individer i omgivningen. Självständighetsutvecklingen. Tage SKA ju för tusan säga nej när vi säger nej s a s.
Trots att jag av hela mitt hjärta AVSKYR meningen “vänta bara tills du själv har fÃ¥tt barn” sÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli att tänka pÃ¥ det ögonblick dÃ¥ jag ska fÃ¥ pÃ¥minna hen som sade till mig att tvååringar ju bör förstÃ¥ när man säger nej om just den här dagen Ã¥r 2012. Jag hoppas innerligt att jag ska fÃ¥ tillfälle till detta.
Är helt enig med dig om utveckling/trots.
Det värsta tycker jag dock inte är åsikter från personer utan egna barn, det kan jag tycka är en förmildrande omständighet, utan från föräldrar som själva har ett eller flera barn med andra personligheter än mitt. Det som funkar i en familj kan vara jättesvårt för en annan. Då menar jag inte att ge snälla råd utifrån egen erfarenhet och vara öppen med det, utan att generalisera utifrån vad som funkat med egna barnen som om det vore en sanning.
Det hoppas jag att du får.
Det är ju inte direkt bristande förstånd som är grunden till trotset, men det är kanske inte så enkelt att se om man inte träffar små barn speciellt mycket.
Nej, och det är ju inte bristande uppfostran heller. Det är bara ett steg på vägen mot att bli en egen individ. Även om det är typ det jävligaste man som förälder måste deala med. Åtminstone hittills. Det blir nog mycket värre sen.
Jag kan tänka mig det. Min är ett år yngre, men det är en fin bieffekt av att hänga här. Jag inbillar mig att jag blir lite förberedd på vad som väntar. Säkert helt fel.
Ja, tonårsrevolt lär väl ha sina sidor också gissningsvis.
Och den där fina sexÃ¥rstrotsen… Och allt däremellan. Ack ja.
Men Ã¥h… Vi (sonen) är just inne i en total trotsperiod och jag tror att jag gÃ¥r sönder. Rationellt VET jag att alla 2-3-Ã¥ringar gÃ¥r igenom en rad utvecklingssprÃ¥ng, men nu befinner vi oss i det värsta hittills. Drabbades häromdagen av panik och lÃ¥nade Trotsboken pÃ¥ biblan. MÃ¥ste liksom pÃ¥minna mig själv om att det här ÄR normalt och det ÄR okej att känna frustration. Är ocksÃ¥ skönt att läsa om barnet, det lugnar och gör det lätt att inte bli riiiktigt lika arg. Älskade vännen, han växer ju och ALLT är uppochner.
Värsta i den här perioden: När människor i din närhet liksom “Jamen, lÃ¥t mig, sÃ¥ här gör man…” och sedan försöker tala sakligt och lugnt med barnet. As if jag som förälder vore helt inkompetent. Nä fy bubblan! Lovar mig själv att aldrig göra sÃ¥ med nÃ¥gon annans barn.