Nu är huset vårt. En märklig känsla. Det kommer väl antagligen alltid vara fammo och faffas hus, Tage pratar om det som “det andra huset” (jag tror det första huset är mammas och pappas) och jag försöker benämna det som vårt, men det slinker liksom iväg.
Jag skickade iväg bilder tidigare idag, på mig när jag var liten och var hos fammo och faffa. Det var till ett reportage i Kuriren och NSD:s nya helgbilaga (och så blir det något slags teveinslag också). Eftersom jag är så väldigt gråtig den här graviditeten (den förra var jag ARG) så började jag storgråta (på jobbet) när jag såg den här bilden på fammo och mig. Jag saknar dem. Det gör jag, fammo var som hon var, det sticker jag inte under stol med, men jag saknar henne. Massor.
Kommentarer