Fredrik skriver om att välja bort barn. Jag tycker det är intressant – jag har själv i mÃ¥nga Ã¥r velat i den här frÃ¥gan. Jag är inte sÃ¥ förtjust i barn, har skrivit ett kapitel om det i boken ocksÃ¥, och att skaffa barn var nÃ¥got jag inte stressade fram. Jag var länge lÃ¥ngt ifrÃ¥n säker pÃ¥ att jag ville ha.
Det som jag tror slutligen gjorde att det tippade över i viljaskålen, var att jag har frivilligt barnlösa i min närmaste familj och jag har sett hur det påverkat dem. Jag tror att det också, precis som för Fredrik, var ett högst medvetet beslut. Men det är svårt när man blir äldre ändå. Och det verkar som att det blir svårare och svårare i takt med att åren går.
Jag tror att man riskerar att bli en egocentrisk enstöring när man blir äldre utan barn. Framförallt tror jag att man fokuserar alldeles för mycket på sig själv och sina egna tankar. Dock tror jag att en tvåsamhet skulle kunna hindra i alla fall några av de effekterna. Men att leva barnlöst OCH ensam tror jag inte är optimalt för själslivet så att säga. Försöker jobba på det. Det går sådär.
Ja, tyvärr är det ju sÃ¥ att de flesta personer jag känner som levt ensamma hela livet och inte har behövt ta hänsyn till andra än sig själv och dessutom har, som du säger, fokuserat rätt mycket pÃ¥ sig själv (det behöver ju inte vara samma sak nödvändigtvis) faktiskt inte är sÃ¥ himla sympatiska pÃ¥ vissa omrÃ¥den. Jag tror ocksÃ¥ att det är svÃ¥rt av andra anledningar, de som Micke var inne pÃ¥ i sin kommentar hos dig – att människan har en sÃ¥dan stark drift att inte vara ensam. Det handlar ju ytterst om överlevnad. Vi är nog inte helt optimerade att driva omkring som egna öar.
Jag har ju själv valt bort barn och är nöjd med det. Men hur ska man veta om man kommer att vara nöjd med det beslutet om 10 år?
Nej, det är ju inte det man vet och av det jag har sett (OBS det behöver inte betyda att det blir sÃ¥ för alla, men nÃ¥gonstans mÃ¥ste man ju utgÃ¥ frÃ¥n erfarenheter frÃ¥n sin omgivning) sÃ¥ tyckte jag att det kändes som att det blev betydligt mer komplicerat med det beslutet ju äldre personerna blev. Att det blev tydligt vad man gÃ¥tt miste om och nu kanske sörjer att man aldrig fick. Män kan fÃ¥ barn hela livet, beslutet är för dem inte lika komplicerat tror jag (tror) eftersom det gÃ¥r att justera och det tycker jag ocksÃ¥ har synts i min släkt. Men vi kvinnor kan ju inte det. Jag var rädd att det skulle bli för tungt och svÃ¥rt senare sÃ¥ jag kände att jag inte ville riskera det. Men jag har ju ocksÃ¥ väntat ganska länge med barn. Jag tror ocksÃ¥, att om jag inte blivit gravid halvt oplanerat, hade det varit betydligt svÃ¥rare att sätta sig ner och ta beslutet “nu kör vi” eftersom jag varit sÃ¥ osäker. PÃ¥ det här viset slapp jag välja litegrann och det gjorde mig lättad. Nu, med barn nummer tvÃ¥, är det förstÃ¥s helt annat eftersom jag vet vad det är jag väljer.