Det känns som om det gör ondare i fogarna när det är kallt. Jag småspringer mot busstationen, snön krasar på skoterspåren under mina fötter. Ser röda baklyktor lysa i mörkret där på vändplanen.
Här lever jag och jobbar, åtminstone på halvtid. Vittangi. Långt ovanför Polcirkeln, precis vid odlingsgränsen. Där det är minus 15 och snö en morgon i oktober. Där det finns en mataffär med – låt oss vara ärliga – ganska så klent utbud. Och en bensinmack.
Men också:
Ett nätverk. Familj som är viktig för Tage. För mig, oss. Ett stort hus som vi med lätthet har råd att köpa och ändå behålla vår stora sekelskifteslägenhet på Söder, vår högt omhuldade hyresrätt på 82 kvadrat. Här finns jobb som vi kan göra på plats och på distans och som vi trivs med.
Och här finns så mycket för oss att göra! På riktigt, för här finns många aktiviteter och de flesta av dem är gratis eller kräver bara ett medlemskap i sportklubben. Barngympan vi var på igår till exempel. Där det ingår både simning och så småningom skidor och andra utelekar. I mars, april.
Kyrkis, kyrkans barntimmar, där Tage väl egentligen är lite för stor men han hade väldigt kul. Och vi genar bara tvärs över den egna gårdsplanen för att komma dit.
Sådana enkla små saker.
Sedan, ibland, stockholmslivet. Storstad. Jag tror det blir alldeles perfekt faktiskt.
Vinterkylan här uppe är inte helt optimal för fogarna. Ullunderställ på!
Ps. Kanske dags att uppdatera texten till höger om dig, numer är det ju Vittangi inte Berlin.
Så fint ni ordnat det för er! Blir glad av att läsa. Fast segt med fogarna. Kram!
Låter verkligen som det bästa av två världar! Kommer själv från Norrbotten men ser jobbet som det största “abret” med att flytta tillbaka. Mitt är tyvärr inte så generiskt utan flytt skulle behöva innebära…mod, mer mod än jag har just nu.