Regeln vi har: En av helgdagarna är lugn och ro och hemmaskrot, den andra är utflykt / happening. Det verkar vara en ganska bra uppdelning för Tage. Så i lördags var han bara hemma, faktum var att han inte ens ville gå ut (inte nu, om en stund var svaret varje gång vi frågade) utan ville vara inne och leka med sina bilar. Men igår.
Då stack vi till Siggesta gård.
Det var väldigt bra. Stort som tusan, ganska mycket att göra för alla åldrar. Bakluckeloppis som var ganska så prisvärd (inte alls stockholmspriser) och rolig för de vuxna. Det enda minuset var den dyra restaurangen. Det var liksom finkrogspriser, tycker köttbullar och mos för nästan 200 spänn per portion är väldigt mycket pengar. Och det var typ det billigaste de hade.
Tage red häst, gick Träsktrollens stig (han var väldigt modig och framåt då) och försökte tjata sig till bilåkning med sådana där små elbilar men där sa vi nej. Han fick välja häst eller bil. Vi kollade smådjur och sprang omkring. Det kom två regnskurar, turligt nog i samband med matpauser båda gångerna, men efter den sista blev det stövlar och galonisar på och plask i vattenpölar i väntan på bussen hem.
Kan rekommendera som sagt, och ännu bättre blir det om man har med sig egen picknick. Det var det många som hade, förstår varför.
Köpte jättefina tallrikar på loppisen, sådana där samlarvarianter. Finns säkert något exakt namn för dem. Jag fick min farmors Kirunatallrikar av pappa och nu har vi likadana från Gävle. Inte för att D riktigt kommer från Gävle, men. De kostade en hunka för 6 stycken så det var inte något rån.
Sen var helgen slut. Förutom att jag blev “Worst mom of the day” där i slutet och gormade och bråkade och skrek på Tage fast det egentligen inte riktigt var hans fel. Hatar när det händer, när man inte orkar vara pedagogisk och bra utan bara bryter ihop. Jag var väl trött och han var definitivt trött och så gick det som det gick. Inte mitt stoltaste ögonblick.











Låter som en fin dag trots regn och dyrt mos.
Jag tycker om när andra föräldrar berättar att dom blir monsterföräldrar för då känner jag mig inte så himla ensam. Verkar som många inte vill erkänna det utan bara är sådär Facebooklyckliga hela tiden.