Det här som Katrin Zyto håller på med, att kolla tillbaka på liten bebis och undra om det ens är samma unge man har, det gjorde vi också tidigare i veckan, mest för att vi väckte upp en asgammal iPhone där det fanns en drös sådana bilder. Vi tittade på bilderna och bara nämen! HAR han varit så liten? Det har han ju. Men det är knappt så jag minns det. Och ändå så är det ju Tage. Så mycket som är likt. Hur han sover. Skrattar. Är arg. Vissa miner, gester. Han har dem fortfarande. Kanske kommer han alltid att ha dem. Kanske kommer jag se det i honom när han är 40 år. Jag hoppas det.
Här åker vi färja på väg till Brändö på Åland. Tage är väl kanske fyra månader? Det var en fin semester. Och så här funkar ju minnet, att jag minns det bara som en räcka soliga dagar. Trötta, men soliga och fina. Fast, det har Daniel påmint, Tage var ju i sin fas där han var rädd för att somna (den varade i cirka en månad sommaren 2010 och var HEMSK) och fick panik så fort han blev trött.  Alltså riktig svettpanik. Liksom hyperventilerade. Det var inte alls så rosenskimrande på Åland som jag mindes det. Och det är ju tur att det funkar så där, annars skulle man väl aldrig ens orka tänka på fler barn än ett.
En så himla gullig bild! Minns när ni var på Åland (och i Åbo), ni gjorde visst DJtv därifrån också. Var där i somras för första gången på över tio år, charmigt! Och då höll vi oss bara i Mariehamn, ni var ju ute i periferin också