Vi var på förskolefika igår. Första fredagen i varje månad är det fika. Barnen bakar och bjuder oss föräldrar. Det är ganska mysigt faktiskt. Igår var det förstås kanelbullar (väldigt goda, Tage bara PROPPADE i sig). Både jag och D var där, det var första fikat för säsongen och vi har haft ganska stressiga veckor båda två med mycket jobb, så det var skönt att varva ner ihop med Tage lite inför helgen.
Tycker det är så fint att se hur han utvecklas tack vare förskolan. Igår kivades han och en jämnårig pojke om ett roligt timglas som de har gjort av flaskor och vatten. Båda ville ha. Men man kom på (med lite vuxenhjälp) att det gick att rulla den mellan sig om de satt en bit ifrån varandra på golvet. Och Tage var så himla duktig och fattade galoppen direkt. Och blev sur när hans medrullare inte gjorde det. “Du ska rulla tillbaka till Tage!” hojtade han.
Och igår, när två stortjejer intresserade sig för bebisen i magen och ville veta mer om den, så tog faktiskt Tage för första gången initiativet till att prata om den. Han ville ge bebisen i magen kanelbullar. Jag höll definitivt med om att vi borde det. Så jag åt också kanske lite fler bullar än nödvändigt… Nåväl, det var i alla fall fint, för han har mest varit arg på bebisen och inte velat införliva den i vårt liv.
Men han är onekligen stor nu, ingen liten skruttbebis längre. Och han pratar! Som han pratar. Ganska avancerat också. Förstår så abstrakta begrepp som “lagom”. Nu är det lagom mamma! Säger han när han får rätt temperatur på vattnet när han grejar i köket. Han har ett jättestort ordförråd men är inte så tydlig som en del barn kan vara. Det går fort, bluddrigt och är mycket istället. Och långa meningar. När vi var på bio häromsistens så blev han lite rastlös när det var fem minuter kvar. Jag sticker och hämtar vagnen mamma! Sade han och gled lite käckt ner från sin biostol.
Samma på bokmässan. Jag har ganska kraftig svindel vilket kan vara lite jobbigt ibland, till exempel när man äter middag på tjugotredje våningen och får en hörnplats som är helt inglasad av fönster. Tage var storligen fascinerad och hängde som klistrad vid fönstret för att kika på alla spårvagnar som åkte nedanför. Jag blev stressad förstås, svindeln tar ju sig sådana uttryck. Då vände han sig om och suckade och sa Det är ingen fara mamma! Det ÄR inte det. Och det var det ju inte heller, egentligen. Och man kan ju mest bara skratta för att han uttrycker sig så väl och så spot on.
Kommentarer