Tiden rinner iväg

Den bara försvinner, tiden. Jag vet inte vad jag har gjort den här veckan. Föreläst för ett 60 tal kommuner. Berättat om nya boken för övriga förlaget (vi fick jättefin respons). Varit mycket med Tage eftersom pappan har haft en hel del att göra med det där filmquizet som gick av stapeln igår. Städat på dagis. Druckit vin med J & A. Haft Tages älskade morra på besök.

Läst böcker om trots. SlÃ¥r upp första boken och första meningen lyder ungefär “studier visar att ett barn i 2-3Ã¥rsÃ¥ldern hamnar i konflikt med sina föräldrar ungefär var tredje minut. Stora konflikter sker ett par gÃ¥nger i timmen”.

Bara aaah. Ahhh. Vad livet är roligt just nu. Tage är superbrÃ¥kig, trotsig och arg. Vill alltid göra tvärtemot. Inte gÃ¥ hem frÃ¥n dagis, inte klä pÃ¥ sig, inte klä av sig, inte leka, inte titta teve, inte äta, inte sova – jo, sover gör han. GÃ¥r och lägger sig som vanligt runt halv Ã¥tta och har sovit ganska bra faktiskt. I gÃ¥r morse VÄCKTE pappan oss halv Ã¥tta. Det var väl första gÃ¥ngen i världshistorien som vi väckte vÃ¥rt barn pÃ¥ morgonen.

Blir ledsen, ofta. Tage alltså. Och jag med för jag tycker det är skitsvårt! Hur man ska vara. Ibland behöver man ju grina lite och då är han i min famn och vi tröstar och är inte arga, men ibland blir jag lika arg som han blir och vi blir rejält osams. Jag är ju så jävla långsint att jag skäms när jag tänker på att det är en liten unge som bara är ett år och tio månader som jag är sur på.

Har flera saker att skriva om, bland annat den här fejkade jämställdheten i samhället. Men jag har inte riktigt tiden. Måste skriva klart boken först och främst, men där har jag å andra sidan med ett par sådana stycken som handlar om det.

Nu ska jag gå på möte och sen ett till möte och sedan dagishämtning och sedan fredagsmys! Hurra hurra.