Tjallaren

Döden, döden. Tages första encounter med den. Eller ja, han har ju varit med på farfars utbärning och farmors begravning, men det räknas inte riktigt. Han var så liten då.

Men nu. Katten Tjalle. Tage är fortfarande liten, kanske kommer han knappt att tänka på att katten Tjalle inte finns mer när vi åker till mommo och muppa nästa gång, kanske kommer han att undra lite och så var det bra med det.

Funderar på om vi ska prata lite döden med honom nu, fick en bok hemskickad igår som handlade precis om just detta; katter som dör. Den är ju en utmärkt utgångspunkt om inte annat. Men vet inte om han är för liten. Om han blir rädd istället. Eller om han bara blir förvirrad och inte bryr sig.

Hursomhelst, det är sorgligt. Tjalle var ett unikum i kattväg. Han var dessutom fantastisk med barn. Både Tage och Ville har pinat honom, burit runt på honom, nypt honom. Ändå har han verkligen velat vara med dem. Självmant kommit till sängen varje kväll eller morgon och låtit ungarna i princip sova ovanpå honom. Legat och kurrat och myst när Tage legat och dragit i hans päls för att komma till ro. Buffat på dem med sitt stora huvud och velat vara med när de lekt på köksgolvet. Tvärtemot normalt kattbeteende, i synnerhet i närheten av ett- och tvååringar.

En katt är bara en katt men ibland är den hela världen.