Töcken

Jag undrar om jag kommer se tillbaka på den här tiden och tänka att det bara var ett enda töcken. Jag tror det, för så känns det verkligen. Stora delar av tiden är det ju bra, och man vänjer sig vid att gå runt på typ fyra timmars sömn per natt, om ens det, men ett töcken är det.

Jag flyttar ständigt fram detta “när det blir bättre” och försöker hitta nya saker att klamra mig fast vid. Jag tänker pÃ¥ mörkret och vädret och täckbyxor och galonisar och tvätta tjocka jackan var och varannan dag eftersom Tage ligger i den blöta sandlÃ¥dan och tittar pÃ¥ flygplan lÃ¥nga delar av dagis utevistelse. Jag tänker pÃ¥ allt detta och jag tänker sen, i vÃ¥r. När ljuset kommer och värmen och Tage är större. Kommer vi se tillbaka pÃ¥ den här tiden och tänka att vilket töcken? Att nu ska vi bara klara oss igenom den här perioden med förstÃ¥ndet i nÃ¥gorlunda behÃ¥ll – ibland tvivlar jag och sÃ¥ skäms jag lite när jag tänker pÃ¥ att jag blev arg pÃ¥ honom i morse när han i vanlig ordning inte lät mig gÃ¥ pÃ¥ toaletten – och sen i vÃ¥r, sÃ¥ kommer vi skratta när vi tänker pÃ¥ hur trötta vi var och hur jobbigt allting var, dÃ¥ när Tage var riktigt liten.

Jag tänker på den långa ändlösa raden av middagar som jag lagar och skrapar ner i sophinken, orörda. En lång, lång vinter fylld av många middagar till som skall vandra samma väg. Jag läser Jesper Juul-intervju i någon föräldratidning där han pratar om att föräldrar hämtar hem trötta barn från dagis och fortsätter vara sådär superpedagogiska med dem, när de istället borde vara bara föräldrar och jag tänker att där är något jag har gjort rätt i alla fall, för någon särskilt pedagogisk förälder är jag inte när Tage kommer hem från dagis. Bara en trött, trött mamma som hackar, skär, steker, kokar ännu något som mitt barn fullkomligt avskyr. Som är arg och smäller i dörrar så att tavlorna lossnar från väggen.

Som inte kan ha någon annan vettig tanke i huvudet än sömn. Som är som en knarkare som ständigt jagar och planerar inför nästa sömnfix.

Som kliver över travar med saker i hallen, som tittar på halvfärdiga projekt, inte ens påbörjade projekt, som tänker att i vår då ska vi ta tag i de här sakerna, som lever i en mängd nödlösningar, sorgfälligt ihopbyggt till något sorts hem. De allra flesta dagarna är det okej, för man kan inte hinna med allt och så vidare, men de svartaste dagarna, de tröttaste morgnarna, är det lätt att titta också på de sakerna och tänka fy fan för det här.

Men man orkar ju. Man gör ju det. Man kliver upp fast det känns som om man inte ens gått och lagt sig och man kliver upp och man går till jobbet och man jobbar och sliter och planerar och fixar och trixar och beställer mat på nätet och projektleder och är så tacksam att man börjar grina när maken är snäll och löser av en så man får sova en timme, fastän han är lika trött och jag tänker plötsligt på den där mardrömmen jag drömde i natt och det är så himla symboliskt

Jag sitter i någon sorts trappa, en riktigt riktigt hög sådan med min son i famnen och plötsligt får jag svindel och inser att jag inte fixar det. Jag fixar inte att ta ner Tage och mig för den där trappan som är vinglig och brant och nästan mer lik en stege. Det är för högt och jag är för rädd och jag hasar ett par trappsteg och Tage ormar sig i famnen på sitt oefterhärmliga Tagevis och tänker inte alls samarbeta och jag ropar på Daniel flera gånger för jag inser att vi kan inte ta oss ner själva, han måste hjälpa oss. Och på något vis så tar han sig dit och jag lyfter över Tage i hans famn och de tar sig ner och fastän jag inte fixar att ta mig själv nerför den där trappan så andas jag ändå ut för Tage är räddad och får jag bara vila lite och ta ett steg i taget så ska jag nog komma ner jag också, så småningom.

Man behöver ju inte direkt vara någon Einstein för att tolka den drömmen.

Så kan det vara på de dåliga dagarna. De bra dagarna finns också. Jag tror att egentligen är de minst lika många som de dåliga, men de liksom försvinner i det där töckenliknande. Jag glömmer bort hur det är att äta frukost och alla är på soligt humör och vi packar badväskan och är noga med att lägga i armringarna och hur högt Tage skrattar på badhuset och den där sköna tröttheten efteråt eller vi lägger sylt på ännu en plåt rosenmunnar eller sitter i soffan och kiknar av skratt till Mumin. När påklädningen går som en dans och Tage vänder sig mot mig i sängen och pekar och säger mamma där, med ett nöjt och belåtet tonfall, kastar sig i min famn när jag hämtar på dagis. När vi går utan vagn till affären och Tage får bära korgen med alla varorna i, lägga ner mjölk och bröd och blodpudding och packa påsen efteråt och vi tar oss tid att undersöka varenda stuprör, gatsten, skyltfönster på väg hem. Hoppar från farligaste stället i soffan, leker monsterlekar, tittut, Tage tar sin lilla väska och vinkar hejdå, dukar upp till tebjudning. De dagarna finns ju också.

Bara att de har så svårt att tränga igenom det där trötta töcken till vardag som omsluter mig.