Utbränd

Jag mindes inte var jag hade läst det någonstans, men när jag var med i Brunchrapporten på bokmässan, så lanserade jag den här teorin jag hade hört talas om – att det är lättare att bli utbränd när man gillar sitt jobb. De två kvinnorna jag panelade med (Cecilia Uddén, Ekots mellanösternkorre och Barbro Hedvall, pensionerad ledarskribent i DN) verkade vara lite oförstående till teorin och jag hade inte tid att utveckla den heller. Radio är jobbigare än 140 tecken ibland.

Men jag tror det ligger mycket i det. Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?

Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb.

Och nu minns jag att det var hos Peppe (så klart!) jag läste om detta. Peppe, som jag tror jag ska få träffa på en alternativ liten (eller snarare stor och cool, jag är lite skraj för den pga alla är så vansinnigt braiga) bloggala nu i oktober.

Jag älskar mitt jobb jättemycket. Och det är otroligt svårt att dra en gräns kring vad som är jobb och inte. Att läsa en bok och skriva om den på bokhora, är det jobb? Nej, egentligen inte. Bokhora drivs ideellt (i princip) och det är min fritid som går åt. Men samtidigt har ju vi fyra som driver den comittat oss till ett visst antal inlägg per vecka och det måste jag få ihop alldeles oavsett att det är supertight vissa veckor. Visst kan jag flagga för att jag drar ner lite på takten någon vecka här och var om det verkligen inte går att få ihop med livet, men i det stora hela så är det ganska mycket som ett jobb, bara med skillnaden att vi inte får betalt i reda pengar.

Och helt plötsligt vill någon att jag ska prata om en bok i radio, eller skriva något kring böcker för dem. Och då underlättar ju det en hel del om jag har koll på litteraturvärlden och inte behöver börja från scratch med alla ämnen. Jag gör ofta panikinhopp i Brunchrapporten och annat, som jag kan göra snabbt och enkelt på grund av att jag läser så himla mycket på fritiden och dessutom har en så sjukt stor bokhylla att jag hittar de mest skilda ämnen och titlar däri.

Jag hänger på Twitter, är det jobb? Ja, till stor del. Men också inte. Jag jobbar mycket med den tjänsten och måste hänga där och hålla koll, men samtidigt är det ju en hel del tid som går åt till bara snickesnackande också. Det går liksom inte att dela upp. Det flyter. Precis som Facebook ofta gör för mig.

Den här bloggen, är den ett jobb? Nej, inte. Men samtidigt använder jag den ofta för att testa saker – nya plugins, nya teman, jobba med söktermer etc.

Det är verkligen jättesvårt det här med att dra gränser. Och jag tror också att det blir mer jobb i slutänden. Så att jag, när jag brukar säga att jag aldrig har jobbat så lite som sedan jag blev egen företagare, egentligen ljuger lite.

En annan sak som är svår, är att säga nej till allt roligt som dimper ner på en. Eller att sluta komma på alla roliga saker som går att göra – eller åtminstone att sluta försöka realisera dem. Liksom, jag åt lunch idag med ett produktionsbolag som håller på med ett radioprogram som vi vill göra tillsammans. Vi har kommit till pitchstadiet. Vi ska bara snickra lite på pitchen, är tanken med lunchen. Och det slutar med att vi inte bara har snickrat, utan att jag går därifrån med ÄNNU ett radioprogram som skall försöka realiseras. Helt blondinbellastylee. Det är inte därför jag skriver det här, för att visa på min kreativitet och mitt entreprenörskap, utan mer som en insikt som slår mig medan jag hamrar lite på tangenterna, att det är så här det blir hela tiden. Att det är roligt men också lite vansinnigt.

Någonstans måste det finnas en ände. Annars kommer jag att bränna ut mig förr eller senare, ingen är odödlig och det faktum att jag får nackspärr en gång i veckan är nog inte bara relaterat till att jag aldrig tränar, utan är garanterat kroppens sätt att pocka på lite uppmärksamhet, tänka att om jag signalerar lite då och då att det är dags att vila, så kanske hon lyssnar till slut.

Ja, jag tror att det går ännu snabbare att bli utbränd om man verkligen älskar sitt jobb.

Sedan är det ett problem också, att jag inte slagit i väggen någonsin. Då skulle jag kanske vara lite mer ödmjuk inför det. Hittills har det verkat som en omöjlighet. Hur mycket jag än har jobbat har det gått att jobba lite, lite till. För att det varit så roligt. För att man får så mycket, lär sig så mycket, åstadkommer så mycket.