Arkiv

På barnens villkor

Peppe skriver (bland annat) om semestrar på barnens villkor. Man kan ju undra vad det betyder, precis som hon skriver.

Jag vet iofs vad det betyder för oss med de orden. “Barnens villkor”. Det betyder till exempel att vi gick till fler playgrounds än Sephoror när vi var i New York 2011, helt enkelt för att en 15 månaders unge inte fixar hundra timmar i en sminkbutik utan att ta paus för sådant som han gillar. Det betyder att vi ser till att det blir ordentliga mat- och vätskepauser mer regelbundet än vad som hade behövts om vi bara var vuxna som reste, att vi tar fler pauser öht. Att vi kollar upp var det finns lekparker och grönområden så att ungarna får rusa av sig lite. Att vi ser till att vara inomhus när det är som hetast på dagen (som när vi var i Kenya 2012 till exempel) istället för att ligga på stranden (det är egentligen ingen jätteuppoffring, varken D eller jag är ju några soldyrkare). Att vi kanske inte kan gå på riktigt alla sevärdheter som vi annars skulle ha valt eftersom de inte alltid är barnvänliga eller att vi känner att vi inte får ut 100 av den eftersom vi måste vakta barn samtidigt och då kan man lika gärna skita i det eller återvända på vuxenresa. Som när vi besökte Hemingways hus i Key West, en tur vi inte hade fått ut alls lika mycket av om vi vuxna som var med på resan inte hade bestämt oss för att gå utan barn. Ungarna fick stanna hemma i vårt hus och föräldrarna gick i omgångar. Tage och Ejda hade kunnat följa med, visst, men någon guidad tur hade vi inte kunnat gå då. Av respekt för omgivningen som kanske inte vill bli störda av små barn som springer runt eller som stör turen på andra sätt. För det gör de ju ofta på olika sätt, även om vi föräldrar tycker att de är som änglar vid just de tillfällena. När vi gick en guidad tur på Sammlung Boros i Berlin när Tage var runt 8 månader så kom faktiskt en av de andra som var med på turen efteråt och sa att han hade blivit lite orolig innan när han såg att ett litet barn skulle med, för han tänkte att det skulle bli gråt och fokus på barnet i gruppen istället för fokus på konsten.

Det blir ju gärna så. Att omgivningen också måste fokusera på barnet vare sig de vill det eller inte. Nu hade det inte alls blivit så och han tyckte dels att T var en bra unge men också att vi som föräldrar hade varit bra och gått undan den korta stund som T öht var vaken under själva guidningen (vi tajmade hans sovtid inför besöket). Och det måste man som förälder också tänka på. Alla vill inte ha små barn omkring sig när de är på resa och upplever nya saker. För onekligen tar barn snabbt all uppmärksamhet även om vi som föräldrar kan vara lite blinda för att det blir så och tycker att asch, de stör ju ingen och är så välartade i de här lägena.

För oss betyder de där orden “Barnens villkor” att en resa ska vara rolig för alla som åker på den och att vi som är vuxna också måste avstå från sådant som vi tycker är roligt och ja, resa på barnens villkor – att de har möjlighet att sova när de är trötta, äta när de är hungriga och dricka när de är törstiga. Och få springa omkring lite då och då. Sådant som vi vuxna också måste göra men vi har lite lättare att kontrollera de impulserna. Det betyder inte att våra villkor inte räknas, det betyder – för oss – att de inte sätts först utan får uppfyllas på lite annorlunda vis.

Det går ju inte att leva som man alltid har gjort när man har fått barn. Det går ju aldrig att leva som man alltid har gjort när man blir fler i en familj, oavsett om den utökas med vuxna människor eller med barn. Alla måste anpassa sig och ändras. Och lite mer hänsyn måste man ta till små barn, men man kan också ställa vissa krav på dem och kraven utökas ju äldre de blir.

Vi har inte rest på traditionell charter med Bamseklubb någonsin med våra barn. Men jag tycker inte heller att det är något fel i det, jag var på traditionell charter (Mallis) med min farmor när jag fyllde nio och älskade det och jag tror Tage och Ejda skulle tycka det var supersweet med en sådan resa också. Pooler, vattenland, mat de känner igen, etc. Och jag tror vi vuxna skulle tycka det var rätt så härligt också, att ligga och läsa vid poolen. Det blir inte så hemskt många sådana stunder när man reser själv med små barn. Det närmaste vi kommit en sådan resa var nog när vi åkte till Kenya eftersom vi då reste organiserat med charterbolag och all inclusive. Då var det ju resmålet som var väldigt otraditionellt för ett såpass litet barn – det illustrerades t ex av att Tage var det enda barnet på hotellet trots att det var ett av få hotell på Mombasakusten som hade barnpool.

Jag tror däremot att barn gillar otraditionellt resande mer än vad vi vuxna faktiskt förstår. Att vi väljer Bamseklubben för att vi tror att det är så det ska vara att resa med barn, och det är bekvämt att det finns grillkorv med pommes till middagen och svensktalande på hotellet. Även om ungar är förvånansvärt traditionella (som små kristdemokrater, ni vet) av sig så uppskattar de också äventyr. Vi har alltid tänkt att rutiner är det viktigaste när vi är på resande fot. Att läggningen är som de brukar och är vana vid och att de har haft trygghet i t ex egen vagn eller rätt sorts bebismat när de varit i den åldern. Finns det några små trygghetsmarkörer med hemifrån så blir det mycket lättare att uppskatta det som är annorlunda. Tycker det har funkat bra och vi har som sagt rest mycket, gärna, långt och annorlunda i fyra år nu.

Och alltid på allas villkor.

Halt and Catch Fire

Har asmycket som jag skulle vilja skriva om (igår började jag t ex skriva jättelångt om Peppes text på temat “På barnens villkor” eftersom jag tycker det är intressant, men hann inte bli färdig, antagligen blir jag det aldrig.) men det är väldigt mycket tidsbrist i omlopp nu. Tage har sommarlov så vi bollar nu runt två barn + två heltider, här är det minsann ingen semester. På kvällarna är det antingen jobb eller så mäktar jag inte med mer än att kolla på TV.

Och vilken teve sedan! Har börjat kolla “Halt and Catch Fire” och tycker det är så himla, himla bra. Helt kär! Den går att streama på Filmnet för den som har ett sådant abb och är sugen. Tydligen även på HBO.

Inte minst blir jag alltid helt nostalgisk eftersom serien utspelar sig tidigt 80-tal, som när de kör bil och alla rattar är sådär tunna som de var när man var liten. Bara en liten pinnig cirkel att hålla i.

Fast okej, det är ju inte därför den är så bra. Mer för att jag gillar datorer och teknik och älskar små ingenjörsnördar. Och så finns det lite av en Applekänsla i det hela, tycker ju om Steve Jobs (om än inte lika mycket som maken gör). Det där med att brinna så jävla hårt för något, det är verkligt fascinerande. Att våga satsa och våga bygga något som ingen har gjort förut. Helst nu när vi sitter här 30 år senare med någorlunda facit på datorvärlden. Det är häftigt.

Så gjorde jag idag något av det svettigaste jag gjort i hela mitt liv. Åkte och köpte byggvirke till verandan och sedan hem 74 km med svajigt släp. Fattade de nada under hela vistelsen på Beijers och vi har garanterat inte alla/rätt grejer, men vafan. Vi kan åtminstone börja med veranda.

Ja, om vi nu hade haft täckduk och sand till grunden det vill säga.

Mer rabatter

Jag har länge gått omkring och tänkt på ytterligare en rabatt i trädgården. Bestämde mig nu ikväll för att göra i ordning den och plantera perenner i den innan hösten så att den är fix och färdig till nästa år.

Känner mig märkligt uppspelt inför detta.

Jag tycker det är ganska roligt med trädgård fast jag är väldigt dålig på det här med att odla. Men det känns spännande och framför allt rogivande. Trivs med att påta i trädgården. Det är något med det där grävandet… Ja. Jag vet inte men det känns skönt. Och så gillar jag när det blir lite fart på trädgården också. Den har varit ganska steril, för farmor var inte så intresserad. Farfar tyckte om blommor men han fick aldrig något jättestort spelrum i den frågan. Jag har ett par blomlådor som han har gjort, de innehåller solrosor i år och matchar lekstugan väldigt fint.

Just nu är det ganska mycket kaos, för många av de blommor jag tänkt och planerat med inför i år kräver den där verandan som jag fortfarande ivrigt hoppas på ska bli klar i juli. Vi får se.

Det är svårt att få det mysigt när man inte är så haj på trädgård, men det gillar jag också, att man hela tiden lär sig. Jag gjorde en rabatt tidigare i år och där har jag chansat ganska mycket, med växter som inte alltid växer så himla bra här i vår odlingszon. Men tänkte som så att det kan vara värt ett försök! Tyvärr var det så himla kallt, med minusgrader, när jag fick blommorna att de inte har kommit upp så mycket. Än så länge verkar det bara vara en sort som inte gillade läget alls. Jag är därmed väldigt spänd inför kommande sommar för då blir det ju som annat med växandet.

Har precis beställt lite böcker inför den nya rabatten. Känner att jag behöver läsa på lite mer om det ska bli bra.

En annan sak med trädgård är väntandet – det går inte att styra. Det är alltid nyttigt för mig med den typen av övningar för jag behöver bromsa. Och så är det faktiskt rätt viktigt att bo in sig också, så man ser vad man behöver.

Ja, trädgård. Fin grej att lära sig.

Författeriet

Förresten! Tog ett litet beslut angående mitt skrivande tidigare idag. Jag har ju mest skrivit fakta för att jag inte riktigt har mäktat med fiktionen. Men jag vill ju, förstås. Har dock insett att jag behöver hjälp för att komma vidare och har ju dessutom det här med att jag känner att jag inte har haft några tydliga mål jobbmässigt, att jag har hamnat på någon slags platå. Vet inte hur jag ska kunna ta några större kliv utvecklingsmässigt inom det jag gör till vardags, så kände att det kanske är författarskapet jag ska utveckla mig inom? Här ser jag ju tydligt behoven, felen och bristerna och att jag har saker jag behöver jobba med.

Så nu är det bestämt, efter att jag har pratat med utbildningsansvarig på telefon tidigare idag och beskrivit var jag står i nuläget och vad jag vill utvecklas inom, att jag ska gå en ettårig skrivarutbildning (på distans, för att kunna kombinera med jobb och allt det där andra och förstås det faktum att vi tillbringar så mycket tid här i norr) med start i höst. Eftersom Ejda börjar på förskolan nu till hösten så frigörs ju mycket tid på framförallt kvällarna, då jag kanske äntligen slipper jobba så mycket med mitt vanliga jobb efter att ungarna lagt sig. Det finns visserligen ytterligare en bok i pipen, en fakta (förstås) men jag ska nog orka med även det och den är inte heller huggen i sten eftersom vi bara har fått en väldigt lös förfrågan från förlag.

Det är via Skrivarakademin och det känns otroligt roligt och spännande! Extra kul också att det finns möjlighet att fokusera på barnböcker, en annan liten dröm jag har. Men om det ska bli det eller vuxen (ungdoms vill jag inte), det behöver jag inte bestämma förrän till våren. Och dit är det som bekant långt.

Sommar!

Det blev äntligen sommar. Alltså verkligen äntligen. Och alltså verkligen, för nu har vi över 25 grader varmt och jag hoppas på att det har hunnit bli lite varmare i älven till nästa vecka, så att vi kan börja åka till Nikkimäinen och bada och ha det så där härligt som förra sommaren.

Dessutom kommer mina föräldrar hem från sin tre veckor långa Europasemester idag och det är väldigt efterlängtat av familjens yngre medlemmar (och lite även av de äldre, både för att vi har saknat dem och för att vi varit hundvakt i tre veckor). Vi har fejstajmat ganska mycket med dem, något som båda ungarna gillar. När Ejda upptäcker att man kan prata med mommo och boppo live, så pinnar hon fram till telefonen med en farlig fart och sedan annekterar hon den totalt, under riktigt höga tjut. Det brukar räcka med att hon hör deras röster så går hon igång.

Vi tog fram vår nya barnvakt plaskpoolen igår. Plötsligt fick föräldrarna en hel del gjort ute på gården och barnen badade i omgångar mest hela tiden. Ejda badade väl tre gånger? med kläderna på. Poolen står ju där i gräset och suktar, liksom. Jag gjorde i ordning ytterligare en plats för umgänge och fika, med hammock, stolar och ett bra och stort bord. Den är placerad så att man kan sitta i kvällssol och mysa. Där intog vi kvällsfika igår, jordgubbar och glass och maränger.

Åh väder! Du är ju så himla avgörande när man har små barn.

Just det förresten! Var ju på Tornedalen Pride på lördagen. Ska skriva mer om det tänkte jag.

picstitch

 

Det blir bara bättre

Åh. Visst, det är härligt när barnen är små och yadi yada. Men ändå, jag ser fram emot de större åldrarna så himla mycket. När det blir ett annat sorts utbyte.

Ikväll, efter ickefödelsedagsfesten som jag och Tage i samråd beslöt anordna under läsningen av Alice i Underlandet (vi tyckte att det verkade hemskt trevligt med en ickefödelsedagsfest som den som Hattmakaren har) så satt jag, Tage och hans Stockholmsmommo Boel (min moster som alltså då Tage tycker kan vara hans mommo när vi är i Sthlm trots att de mest träffas när hon är här) länge och läste Bea Uusmas bok om Andree och hans expedition. Alla tre tillsammans. Vi diskuterade deras packning – var det verkligen nödvändigt med champagne och hänglås om man redan hade 200 kilo per man att släpa på, eller varför de tyckte det var en bra idé att ha med 36 brevduvor i ballongen (i synnerhet som tanken var att de skulle flyga till Aftonbladets redaktion i Stockholm) – och tittade på bilder av Vitön och suddiga expeditionsbilder tagna med den 7 kg tunga kameran. Tittade på bilder av skadade skelettdelar och diskuterade sönderfrusna tår och olika dödsorsaker. Tage oroades av den enorma mängden mat men avsaknaden av vatten “de hade ju bara is, mamma, kan de ha dött av törst?” samt återvände med skräckblandad förtjusning till bilderna av förmultnade kvarlevor av de tre expeditionsmedlemmarna. Alla tre lika fascinerade och engagerade.

Tänk ändå att vi kan mötas mer och mer i de här diskussionerna. Om livet, historien, samhället. Även om Tage nu bara är fyra år och alldeles för liten för det här ämnet så är han ändå med. Och vill vara med. Jag läste högt ur texten, förenklade och förklarade där det behövdes, men vi deltog ju ändå samtliga i diskussionen.

Så himla coolt. Längtar bara efter mer.

20140703-001224-744437.jpg
Hos Hattmakaren tidigare på kvällen.