Arkiv

Kaoz är granne med SD och så vidare

Det är mycket i omlopp nu. Både i det lilla och det stora.

I det lilla: Tage är sjuk IGEN, blev hemskickad från förskolan med feber efter typ 1,5 feberfria dagar. Förra veckan var han så illa däran att han bland annat yrade sig igenom flera nätter, var osammanhängande, såg syner etc.

Det var helt enkelt skitjobbigt att få ihop det för oss vuxna. En av oss måste ju vara hela dagarna på förskolan med Ejda och med den andra ungen dödssjuk så blev det ju exakt noll jobb av det hela.

Och efter bara någon dag som frisk så kollapsade han igen.

Dessutom i samma veva som jag ska åka till Sthlm för att vara med i Plånboken och ha lite festligheter etc i samband med nya boken. Ej kul.

Och själv är jag också sjuk igen. Hostade just ut hjärta, hjärna, snor.

Nå, det om det lilla (Ejdas inskolning går fortfarande åt helvete, FY vad vi har varit korkade som inte tagit tag i det här problemet tidigare, så mycket hade kunnat vara löst nu)

Det stora då: Valet.

Jag begriper ingenting. Jag försöker förtvivlat att göra det, för att inte tappa förståndet. Men det är riktigt jävla svårt. Jag lanserade dock en teori om det ganska tidigt under gårdagen när alla mina rättrådiga FB-vänner analyserade vad som har gått fel. Jag ska försöka återkomma till den, för ju längre dagen led, desto fler röster från mer officiellt håll hörde jag som var inne på samma spår och teorier. Men det gör det ju inte mer okej.

(i Kiruna kommun slog man nationellt rekord f ö: ingen annanstans finns så många partier i fullmäktige, hela 12 stycken. och Fi är ett av dem)

 

Köp nu!

Låt inte storken flyga iväg med pengarna – köp “Mamma, pappa, pengar” nu! På Adlibris till exempel.Då blir vi alla mycket glada och ni blir förhoppningsvis lite rikare.

mamma-pappa-pengar-en-ekonomihandbok-for-foraldrar

 

Enter: romanen

Jag har börjat skriva skönlitterärt! Äntligen. Det här projektet har tagit eoner av tid att närma sig eftersom det finns verkliga personer med i bilden. Jag har helt enkelt inte pallat förrän nu, men jag har velat och försökt flera omgångar. Min mormor, som det handlar om, gick bort 2006 och det var faktiskt inte förrän i julas som vi lyssnade på intervjuerna jag gjort med henne något år innan. Det var väldigt underligt att höra hennes röst.

Nu blir det kanske äntligen av. Jag har börjat skriva, jag har gjort rätt mycket research (det har gått att närma sig researchen mycket tidigare än själva skrivandet), jag har tittat i dödsannonser och sparade minnen och jag har bestämt mig för att det kommer att bli en bok inte bara om mormor, utan även om hennes två systrar. Hittills har jag bara skrivit om systrarna, inte om mormor. Mormor skymtar förstås i de texterna också, men ingenting ännu där hon är huvudperson.

Det ÄR svårt. Fortfarande. Men det kommer ständigt närmare. Och nu bubblar det massor av skrivlust i mig, hela tiden. Det är ett gott tecken. En del i det hela var att jag påbörjade en författarutbildning för ett par veckor sedan. Jag bestämde mig tidigt för att hela året (utbildningen är ett år, egentligen på heltid, men jag tror man klarar det samtidigt som man jobbar ändå, åtminstone gör jag det hittills, två barn och övrigt liv till trots) ska ägnas den här boken. Allt jag lär mig på utbildningen ska användas till boken. Alla övningar vi gör, ska jag skriva utifrån min bok så långt det är möjligt.

Vi får se. Den här boken lär väl inte se dagens ljus förrän tidigast 2017 om det blir något – såvida jag inte speedar iväg och gör ett bra jobb förstås. Men jag har också bestämt att det ska ta tid, för det måste bli bra. Och jag måste lära mig skriva skönlitterärt. Trots att senaste boken är den fjärde i ordningen om man räknar publiceringen av Album så har jag inte självförtroende när det kommer till det skönlitterära skrivandet. Nu börjar jag få det, det har varit väldigt bra respons från lärare och kurskamrater hittills. Konstruktiv förstås, men också mycket berömmande.

Och det är lustigt, man lär sig väldigt mycket av att läsa dödsannonser och minnesord. Om människorna. Om relationerna. Jag hittar en text om mormors bror Viktor, det visar sig att han var en stor litteraturälskare. Ingen hade någon aning om detta när jag frågar. Och genast får han liv på ett annat sätt och gör att jag kan teckna honom ordentligt, han är bara en bifigur men ändå får han liv.

Det blir också en bok om laestadianismen, även om det inte är i fokus. Det som är i fokus är vad religionen gör med människor och deras relationer. Hur man inte blir fri fast man gör sig fri.

Nå, ska väl sluta skriva om boken och skriva lite den istället. Ikväll.

Myzet

Hade asmysig eftermiddag/kväll. Jag och T stack till badhuset och dyktränade samt upptäckte att han bottnar en bra bit ut i bassängen nu. Stora unge! Ejda var hemma med pappan och gjorde pannkakor och badade i badkaret. Vi kom hem, åt middag och clementiner och hade världens mys i soffan. Sen somnade Tage mitt i allt och en naken Ejda knallade iväg och bajsade ner golv, matta, mamman och sig själv. Ny badomgång och jag fick sanera allt i hela huset.

Myzet.

IMG_8640.JPG

Alla gav upp

Alla gav upp tanken på att Ejda skulle vara färdiginskolad. Vi har nu i samråd med förskolan bestämt att vi måste börja om med inskolningen. Så mycket ångest och panik (hos henne), det är inte okej. Men det är också problematiskt för nu ska vi få ihop det faktum att båda föräldrarna tänkt jobba som vanligt och därmed har bokat jobb och övrigt liv utifrån det.

Klart vi löser det, jobben är ju knappast viktigare än att Ejda mår bra, men det sätter ändå käppar i hjulet för oss ganska rejält. Knöligt och knepigt och jag är rädd att vi har pajat hennes relation till förskolan. Att jag skulle stått på mig och inte lämnat henne efter tre dagar bara för att alla i omgivningen tycker att det är mesigt och att vi pjoskar med henne och säger saker som att “flickan mår nog bra av att vara ifrån föräldrarna”. Jag var ju rätt säker på att det inte skulle gå. Vi har inte uppfostrat Ejda annorlunda än Tage och han har från sin första minut i livet haft exakt noll problem att vara ifrån föräldrar, trots att han också är “pjoskad” med.

Och det handlar inte om att hon inte gillar förskola – hon gillar överhuvudtaget inte att vara utan sina föräldrar. Om hon inte ens fixar att vara ensam hos mina föräldrar som hon ändå har träffat nästan varje dag sedan hon föddes, hur tror någon då att hon ska tycka att förskola, en okänd miljö och okända människor, ska vara OK?

Ejda är en känslig och bestämd liten själ helt enkelt och tredagarsinskolning passar henne inte. Hon hade behövt längre tid för att känna sig trygg och tycka att det är kul. Att barn är ledsna vid lämning = fine, det går över. Det ser jag och vet jag och det har hänt med T också från tid till annan. Men barn som Ejda, som panikgråter sig igenom all vaken tid där, det känns mindre okej.

Så nu börjar vi om igen. Lite lugnare och mer i Ejdas takt förhoppningsvis.

Barnen, barnen

Det har varit en omtumlande vecka.

Ejdas inskolning – det verkar gå ganska bra, bättre än vad vi (och personalen) trodde efter de inledande tre dagarna. Arg är hon, men det är hanterbart. Ena kusinen sammanfattade det så här: Det är inte så roligt att Ejda har börjat på dagis för hon vill bara gå hem och gå hem hela tiden.

Men vi kämpar väl på.

Och så har Tage opererat bort sin polyp. Om det har Daniel skrivit väldigt fint på sin blogg.

Stora händelser för båda barnen. I tillägg till det har båda deras föräldrar varit väldigt sjuka och det har varit tufft att hantera båda barnens känslor när huvudet dunkar och kroppen är svag.

Och så jobbet på det, och bokreleaser med allt vad det innebär, och sen övriga livet.

Barnen, barnen. De är så himla fina. Här nedan vid en reklamfotografering för jobbets räkning, där jag och D låtsades gifta oss. Ejda var inte så samarbetsvillig den här dagen (som alla andra dagar och till skillnad från sin bror som är fotogenique och van modell som dessutom gillar det), men bilderna blev bra ändå. Och just här ser hon ju faktiskt (tror jag) ut att vara glad.

fejkmarriage