Canadian pharmacy

Arkiv

Virus

Hurra! Nu finns min älskade makes nya bok för nedladdning på Storytel. Just precis idag!

virus

Virus heter den och jag vet inte om jag vågar lyssna pga det finns tydligen riktiga grinsorgliga avsnitt här.

Men ni som törs – just do it!

(såklart jag törs, skoja bara)

Alla dessa gator

Jag tänker på det nästan varje gång jag är i Stockholm numera. Alla dessa gator, alla dessa minnen.

Att jag pekar ut Snotty för mina barn och berättar att där, där träffades mamma och pappa för första gången.

Allra första gången ni sa hej? undrar sonen och det var det ju inte riktigt, men på ett sätt så var det så.

Vi sitter sedan vid Nytorget, äter medhavd McD och pratar om alla krogarna som huserat längs med parken – jag minns plötsligt hur mycket jag tyckte om Mellis – och jag tänker på alla de där 17 åren.

Kärlek, sorg, glädje, ångest, jobb, jobb, jobb. Typ så.

Du och jag, när vi gick vilse på väg till Carmen, när vi sedan gick därifrån, när vi satt därinne och du böjde dig fram och det var en sådan glädje i dina ögon när du såg på mig.

Det var ett minne, ett vi som aldrig blev. Jag vet inte varför jag började tänka på just det just där, just igår, men det var väl något som slog an.

Ett annat minne, när jag sitter på trottoaren och ringer till Daniel, vi är ännu inte ihop, helt enkelt för att han inte vill det – jag har pratat så mycket med mina terapeuter (ja, plural) om just det där och min förmåga att välja personer som inte vill, men sedan vill de alltid i alla fall och Daniel var inget undantag (herregud så glad jag är över det). Det är utanför Carmen det med i alla fall, och på vägen hem är vi så fulla min kompis och jag, att hen ramlar och slår huvudet så hårt i trottoaren att jag blir hysteriskt lättad när hen slår upp ögonen igen.

Det är många gator, många minnen. Många kvällar, några som glittrat, många som slutat i tårar, jag minns fortfarande händelser, kläder, musik, människor.

Båtresor från Värmdö Golfklubb dessa tidiga morgnar när solen går upp, jag, Cillan, Kribba och ibland Irma.

Många av minnena kommer från Södermalm, men jag har bott i alla stadsdelar under de här 17 åren, så det finns lika många fina minnen från tidiga morgonpromenader till jobbet rakt över Kungsholmen, med kaffe i handen och butiksägare som gör i ordning för dagen, grillkvällar på klipporna vid Fredhäll, när det brann på Arkitekthögskolan och vi bodde precis mitt emot, alla köttbullsmiddagarna på Storstad, jag tänker så ofta på min lägenhet på Döbelnsgatan för det var då som jag blev lycklig igen, tror jag.

Vissa gator är mina, andra inte. Vissa parker, vissa stränder, vissa gränder.

Nåväl. Det är väl något slags nostalgiskt skimmer över mig rent generellt, för jag tänker rätt lika när jag till äventyrs promenerar runt i Kiruna också. Det är ju inte som om jag saknar minnen därifrån heller. Relaterat till ungefär samma saker, den där glädjen, sorgen, kärleken, pojkar överallt. Och jag letar i den här bloggen och ser att redan 2009 gjorde jag samma sak. Jag vet att jag skrivit om det mer nyligen också, men det inlägget hittar jag inte nu.

Det handlar väl kanske mest om mitt exceptionella minne, det gör liksom inte saken lättare att jag minns nästan varenda detalj ur mitt 40-åriga liv. Det är så oerhört sällan jag glömmer bort saker. Tvärtom sitter de inristade som berget, alla små detaljer, alla konversationer, en massa sms. Sådant jag själv skrivit, sådant jag tagit emot.

Livet. Ja, det är väl det.

 

40+

Om några timmar har jag funnits i 40 år. Jag har för mig att jag är född ganska sent på kvällen, men jag är inte säker.

Födelsedagar är inte särskilt viktiga. Jag får nästan alltid något grattis från någon familjemedlem på fel dag till exempel. I år var det min moster som var en dag för tidig.

Ejda gav en fin present i alla fall – hon cyklade på vanlig cykel till dagis, nästan utan att man behövde hålla i. Lilla stora treåring!

På kontoret

Jag har inte varit på kontoret på nästan tre veckor. Det känns onekligen lite ovant, men väldigt roligt. Inte så att jag har legat på latsidan för det iofs, förra veckan innehöll till exempel tre dagar med Skypemöten från morgon till kväll, och sedan har jag suttit och jobbat hemma plus varit ute på vift i regionen. Men ändå.

Nu får man lyssna på roliga playlisten, dricka kaffe, skvallra lite med kontorskompisarna (vi är flera företag som delar kontor) och ja, jobba också såklart.

Plus gå på stan på lunchen, hurra! Ejda har beställt saker med Elsa i Frost på, hon vill ha pyjamas, jacka, klänning och tandkräm. Det kan du köpa åt mej i morgon efter ditt jobb, mamma. Så det ska jag göra nu på lunchen tänkte jag. Inte allt såklart, men det underlättar onekligen att ha mer än en Elsaklänning när vi ska bråka på morgonen. Tvättmaskinen har gått varm sen hon fick sin första Elsaklänning, så det tänkte jag köpa.

Min make är i luften på väg hem från Stockholm också, han lanserar sin senaste bok nu nämligen. Och redan ska en uppföljare skrivas! Så roligt. Det här året har han varit författare nästan på heltid, faktiskt. Till skillnad från mig som aldrig skriver på min bok längre (sad emoji). Om man vill veta lite mer om den, så finns en bra intervju här.

Åh, nu kom Frida Anderssons fina tolkning av “Jag saknar dej” på playlisten. Den här playlisten ÄR ju.

 

Egen säng

För någon vecka sedan, eller kanske två? fattade vi ändå beslutet att låta Tage sova i egen säng. Eller snarare att syskonen sover ihop nu i egen säng. Det blev för ohållbart för den vuxen (jag) som sov med Tage eftersom man sover så himla, himla dåligt. De första nätterna var det också lite stök och vandringar, och fortfarande (t ex i natt, vi tror på grund av katten Karlsson som fick för sig att gå och mysa med barnen mitt i natten) så kan något barn vakna och bli ledset eller oroligt, men på det stora hela har det ändå gått mycket bättre än vad vi trodde. Tage nattvandrar dessutom lite mindre igen. Hans stora vandringsperiod inträffar nu tidigare på kvällen medan vi ännu är vakna och kan leda tillbaka honom, eller låta honom sova vidare i soffan tills vi går till sängs. Jag tror han påverkas lite av att han är ute och härjar så mycket om dagarna. Han är så trött och slut att han sover tyngre helt enkelt. Det är mycket som händer nu, lek med kompisar och lek med kusiner och bad och tjolabaloo hela eftermiddagarna. Hans nätter är också bättre med andra ord.

Jag har faktiskt mycket mindre ont i nacken redan. Jag tror inte jag riktigt har fattat hur mycket Tages nattsömn har påverkat mig, men det slog mig i går kväll att jag har haft några dagar nu, där jag vaknat nästan helt utan nacksmärtor. Det kan ju bara bero på detta, i övrigt har vi inte gjort några stora förändringar och jag har inte heller hunnit träna alls.

Efter sex år får jag alltså äntligen sova nästan ostört om nätterna! Det är tamejfan himmelriket. Jag kan nästan inte tro det är sant. Helt jävla sjukt.

Jag vet inte

Jag vet faktiskt inte. Det är tamejfan inte lätt att vara människa nuförtiden. Jag verkar ha lite svårare med det än de flesta också. Men det kanske ordnar upp sig.

Vi diskuterade det lite på lunchen idag, jag och min kollega. Och kom fram till att det är jävligt svårt att vara lycklig nuförtiden, eller så är det inte ens meningen att man ska vara det, kan man nånsin ens vara det mer än väldigt kort? Jag vet inte.

Vi kanske tänker för mycket på just det, att det ska vara så himla bra och roligt hela tiden? Det finns för mycket tid över att lägga på sådant. Men det kan väl vara bra också, inte bara nåt dåligt? Att man har tid att jobba med sig själv tänker jag, till skillnad mot hur det var förr då man bara teg och led och aldrig tänkte på mående.

Innan jag fick barn gick jag flera omgångar i terapi för specifika saker som jag behövde hjälp med för att komma vidare och framåt i livet, det var himla bra varje gång. Nu är det dags igen.