Canadian pharmacy

Arkiv

På kontoret

Jag har inte varit på kontoret på nästan tre veckor. Det känns onekligen lite ovant, men väldigt roligt. Inte så att jag har legat på latsidan för det iofs, förra veckan innehöll till exempel tre dagar med Skypemöten från morgon till kväll, och sedan har jag suttit och jobbat hemma plus varit ute på vift i regionen. Men ändå.

Nu får man lyssna på roliga playlisten, dricka kaffe, skvallra lite med kontorskompisarna (vi är flera företag som delar kontor) och ja, jobba också såklart.

Plus gå på stan på lunchen, hurra! Ejda har beställt saker med Elsa i Frost på, hon vill ha pyjamas, jacka, klänning och tandkräm. Det kan du köpa åt mej i morgon efter ditt jobb, mamma. Så det ska jag göra nu på lunchen tänkte jag. Inte allt såklart, men det underlättar onekligen att ha mer än en Elsaklänning när vi ska bråka på morgonen. Tvättmaskinen har gått varm sen hon fick sin första Elsaklänning, så det tänkte jag köpa.

Min make är i luften på väg hem från Stockholm också, han lanserar sin senaste bok nu nämligen. Och redan ska en uppföljare skrivas! Så roligt. Det här året har han varit författare nästan på heltid, faktiskt. Till skillnad från mig som aldrig skriver på min bok längre (sad emoji). Om man vill veta lite mer om den, så finns en bra intervju här.

Åh, nu kom Frida Anderssons fina tolkning av “Jag saknar dej” på playlisten. Den här playlisten ÄR ju.

 

Egen säng

För någon vecka sedan, eller kanske två? fattade vi ändå beslutet att låta Tage sova i egen säng. Eller snarare att syskonen sover ihop nu i egen säng. Det blev för ohållbart för den vuxen (jag) som sov med Tage eftersom man sover så himla, himla dåligt. De första nätterna var det också lite stök och vandringar, och fortfarande (t ex i natt, vi tror på grund av katten Karlsson som fick för sig att gå och mysa med barnen mitt i natten) så kan något barn vakna och bli ledset eller oroligt, men på det stora hela har det ändå gått mycket bättre än vad vi trodde. Tage nattvandrar dessutom lite mindre igen. Hans stora vandringsperiod inträffar nu tidigare på kvällen medan vi ännu är vakna och kan leda tillbaka honom, eller låta honom sova vidare i soffan tills vi går till sängs. Jag tror han påverkas lite av att han är ute och härjar så mycket om dagarna. Han är så trött och slut att han sover tyngre helt enkelt. Det är mycket som händer nu, lek med kompisar och lek med kusiner och bad och tjolabaloo hela eftermiddagarna. Hans nätter är också bättre med andra ord.

Jag har faktiskt mycket mindre ont i nacken redan. Jag tror inte jag riktigt har fattat hur mycket Tages nattsömn har påverkat mig, men det slog mig i går kväll att jag har haft några dagar nu, där jag vaknat nästan helt utan nacksmärtor. Det kan ju bara bero på detta, i övrigt har vi inte gjort några stora förändringar och jag har inte heller hunnit träna alls.

Efter sex år får jag alltså äntligen sova nästan ostört om nätterna! Det är tamejfan himmelriket. Jag kan nästan inte tro det är sant. Helt jävla sjukt.

Jag vet inte

Jag vet faktiskt inte. Det är tamejfan inte lätt att vara människa nuförtiden. Jag verkar ha lite svårare med det än de flesta också. Men det kanske ordnar upp sig.

Vi diskuterade det lite på lunchen idag, jag och min kollega. Och kom fram till att det är jävligt svårt att vara lycklig nuförtiden, eller så är det inte ens meningen att man ska vara det, kan man nånsin ens vara det mer än väldigt kort? Jag vet inte.

Vi kanske tänker för mycket på just det, att det ska vara så himla bra och roligt hela tiden? Det finns för mycket tid över att lägga på sådant. Men det kan väl vara bra också, inte bara nåt dåligt? Att man har tid att jobba med sig själv tänker jag, till skillnad mot hur det var förr då man bara teg och led och aldrig tänkte på mående.

Innan jag fick barn gick jag flera omgångar i terapi för specifika saker som jag behövde hjälp med för att komma vidare och framåt i livet, det var himla bra varje gång. Nu är det dags igen.

 

 

Jag är klar nu

Jag är klar nu. 161 företag, 16 kommuner, 12 destinationer, har utbildats i digital tillgänglighet i samband med det jättestora projekt jag arbetar i.

Klar, som i klar för den här terminen. Det kommer ständigt nytt förstås, men nu väntar ett par månader utan det allra mest intensiva resandet.

Jobba ikapp. Komma ikapp. Leva ikapp för all del. 

Jag är så ofantligt trött men också glad, för det har varit så roligt. 

Igår fick jag se Arjeplog, det var superhäftigt. Så vackert!

Som här, på Galtispouda.


Nu väntar bara en taxi, ett flyg och en taxi  igen. Sen äntligen hemma. 

Hemma

Jag jobbar hemma idag. Passar bra, eftersom jag korrläser vårt magasin och jag har ingen stor skärm på kontoret i Kiruna. Det är jobbigt att läsa stora textmängder på liten skärm.

Vi hade utvecklingssamtal med Ejda, det var därför jag valde att jobba hemifrån från första början, men det var oerhört skönt efter några dagar på vift.

Med Ejda var allt bra. Hon har sin integritet, den vet vi ju om (är glad att förskolan respekterar den, och ser henne och inte går på för hårt). Men hon är också glad, resonabel, gillar samling och att lära sig saker, tycker om att läsa. De ser henne som en fyraåring trots att hon just fyllt tre, inte bara pga det ovan, utan också hur bra hon pratar, ordförrådet är lika stort som brushans, helt klart.

Hemma är hon ju inte så resonabel, men men. Hon är ju mycket av allt den tjejen.

Nähä, på det igen. Fyra artiklar kvar att korrläsa.

Borta

Jag gick ut i trädgården – barnens förskola var stängd idag, så jag hade dem hemma – med såpbubblor åt ungarna. Sedan rensade jag en rabatt från ogräs som redan hunnit upp, krattade lite och det var då det slog mig: jag är faktiskt lycklig igen. Jämfört med förra våren, ja nästan hela förra året och året innan det, jag är glad igen. 

Jag är nästan jag igen. Det har visserligen varit en stressig vår, men en ny sorts stress. Och jag vill nog inte resa så här mycket i höst igen, men det har jag goda utsikter att få igenom, så det bekymrar mig inte. 

Jag äger mig själv igen, helt enkelt. Förutom nacken – den har varit skit i fem år nu, upptäckte jag tack vare Facebooks minnesfunktion. De gamla inläggen handlar, sedan Tage kom, jämt om nacksmärtor. Det kan ju såklart ha med graviditeter att göra, så mycket skit som händer med ens kropp då och jag har ju inte direkt vilat mig efter mina födslar, men mest troligt har jag jobbat paj den och jag får skylla mig själv, det får jag och jag antar att jag nånstans lär mig leva med det också, att ha ont hela tiden. 

Men det där lilla ögonblicket, jag kände ändå hur det lättade. Släppte, liksom. 

Nu är jag i Jåhkåmåhkke (det samiska namnet för Jokkmokk) och gjorde genidraget att plocka med mig trädgårdsböcker. Längtar så!