Canadian pharmacy

Arkiv

Beställning

Min primer har varit på väg att ta slut. Älskar Hourglass no 28, men den är dyr. Jag tar gärna något lika bra men billigare. Så nu testar jag istället Hylamides HA Blur, som jag är spänd på pga priset (och det var tre för två på vissa märken på Lookfantastic, så det blev även en C25 och en Glow Booster). Hylamides produkter är framtagna av DECIEM som även har NIOD-produkterna i sitt stall. Och jag älskar ju dem. Recensionerna av HA Blur är dessutom lyriska, all over internet. 

Längtar efter mitt paket som satan nu. 

Och efter en blåbärspaj jag har i ugnen. 

Himla

Jag fjällvandrade. Är faktiskt väldigt stolt över mig själv för att jag klarade det. Typ fem veckor lunginflammation, aldrig fjällvandrat förr, dålig kondis, otränad etc osv.

Och så gick jag nästan två mil om dagen! I tre dagar!

Och gnällde nästan inget. Tror jag. Det verkar i alla fall som om Karin, mitt eminenta vandringssällskap, var nöjd. Jag var då sjukt nöjd med henne i alla fall. Alltså sjukt.

Jag gillade det, jag tror jag ska bli en fjällvandrare. Det var ett bra sätt att hålla min hyperaktiva hjärna i schack. Har pratat om detta med min terapeut – vi särbegåvade har ofta hjärnor som ständigt arbetar, alltså 24-7, och får man inte regelbundna vilopauser så kokar hjärnan till slut över. I mitt fall så tog jag innan barn, relativt ofta helgdagar i sängen då jag bara låg och stirrade upp i taket. Det var inget medvetet beslut, oftast liksom blev det bara så, och efteråt kunde min hjärna återigen gå på högvarv en tid (inte heller något jag reflekterade över, men i retrospektiv ser jag förstås sambanden solklart, om än med hjälp från terapeuten). Nu, med barn, så får jag inte de där pauserna eftersom det inte längre går att ligga i sängen en hel dag och göra exakt inget. Och då klarar inte min hjärna av situationen, den nästan sprängs när någon paus aldrig kommer. Jag bara fortsätter att ge den arbetsuppgifter som den dessutom utför i ett ursinnigt tempo – jag vet ju inget annat sätt att göra det på eftersom den alltid arbetat otroligt snabbt – men också särbegåvade hjärnor behöver vila.

Jag fick lite av den vilan när jag fjällvandrade kände jag. Lite på samma sätt har jag beskrivit trädgårdsarbete tidigare: det handlar om en annan slags koncentration och ett annat sätt att använda huvudet på. Det tröttar inte ut, det lugnar ner och tillför något.

Och så är det nytt, på samma sätt som trädgården. Jag kan det inte, och jag är van att kunna, så hjärnan får jobba på ett nytt sätt. I fjällvandringens fall så fick även kroppen jobba. Det var stor skillnad på hur jag gick den första dagen och den sista. Tyckte både Karin och jag.

Ja, nåväl. Det var en intressant upplevelse i alla fall, och jag när en liten plan om att försöka träna nu under vintern för en topptur nästa år. Synd att jag inte gillar att träna (det fyller inte alls samma funktion för huvudet som vandringen eller trädgårdsarbetet gör, tyvärr, annars hade ju det varit smutt) bara, men kanske kommer jag över tristesströskeln om jag har ett tydligt mål tänker jag.

IMG_3508

Så här fint var det! Nallo, berget som har fått sitt namn efter sin formation, som en vass nål. Vår svenska fjällvärlds Matterhorn kan man säga, eftersom det är ovanligt att våra berg är så här spetsiga.

Men vårt mål var alls inte Nallo, utan den här gulliga lilla späckhuggaren som syns i mitten på bilden nedan: Sielmatjåkka. Den uppmättes till över 2000 meter alldeles nyligen och vi var lite sugna på den. Det var mycket fint att vi såg den nästan hela tiden under vår fjällvandring. Sielmatjåkka ligger till höger om Nallo, just utanför den övre bilden (obs avstånden då hehe, det är ju liksom inte nästgårds nånstans i fjällen).

IMG_3509

Köpesväder! Som Karin uttryckte det. Hade vi hela tiden och det var ju flott. Har fått världens solbränna efter linnet jag hade på mig. I alla fall, lyckas jag toppträna så tror jag vi tar Sielma nästa år. Då jävlar.

 

(någon annan gång kanske jag skriver mer om det här med särbegåvning, det är text jag skrivit på/om många ggr, för att ämnet är känsligt och det är så lätt att folk bara tror att man tror sig vara någon – det handlar inte alls om det, tvärtom är det sällan kul att ha ett huvud som mitt, Men jag har läst så otroligt mycket om det, sedan termen började användas på 90-talet. Det har varit en sådan aha-upplevelse för mig, eftersom varken jag eller någon annan tidigare har kunnat förklara mitt snabba huvud på det här sättet. Enormt viktig igenkänning för min egen del.)

Skolstart

Vi klädde på oss – Tage tog sin rödrutiga skjorta och jeans – och cyklade iväg till förskolan. Lämnade av en butter Ejda (hennes morgonhumör är….) och vinkade som vanligt till henne där hon satt och väntade på sin frukostgröt. Den här dagen vinkade hon inte tillbaka. Det varierar beroende på, ibland är hon som en liten sol, mer ofta som en bedårande butterkaka.

Sedan tog vi vår stora son i handen och gick in i skolbyggnaden. Tage har varit där och hälsat på i våras, som en slags förberedelse, och Daniel har lite koll på läget eftersom han ibland brukar hoppa in och vikariera på fritids, men för mig var det första gången. Fick hälsa på Tages fröken. Fick vara med i klassrummet medan barnen hade sin första samling.

Jag hade en liten klump i halsen. Han kändes så stor! Jag minns fortfarande min första skoldag, visserligen i en helt annan byggnad, visserligen inte förskoleklass (vi hade ju vad som kallades lekis och väl motsvarar ungefär samma). Av någon anledning pratade vi om blommor och jag var den enda sjuåringen som kunde stava till kabbeleka.

Nåväl.

Jag kände rätt direkt att det kommer bli problem för Tage om inte tempot höjs. Han hade lite problem med att allt gick så sakta. Räckte upp handen men var för ivrig och svarade på frågorna medan han gjorde det. Pratade konstant.

Jag känner förstås igen det. Och när jag och Daniel gick hem en stund för att arbeta, så kände också han igen det från sin skoltid. Tage har således lite arv här, med två högpresterande föräldrar som dessutom ständigt undervisar sina barn – när jag ringde hem häromdagen, satt Tage och pappan och behandlade Finlands snåriga väg till självständighet, med kartbok framför sig. OBS att det givetvis är på T:s initiativ, vi håller inte på med någon aktiv undervisning men tar hans frågor på allvar om man så säger. Jag minns när vi promenerade till lekparken i Playa del Carmen och under tiden avhandlade Sveriges kungalängd från Gustav Vasa och framåt med vår nyblivna femåring. Samt noggranna genomgångar av samtliga Tillbaka till framtiden-filmer. Det är ju minst lika viktigt med populärkulturell bildning.

Det är fortfarande bara förskoleklass, men jag tror att Tage är lite ivrig att komma igång med skola och att den ivern blir lite för stor. Vid ett tillfälle i morse utbrast han ååhhh, jag tror jag somnar! så ja, tempot är kanske lite för långsamt än så länge. Men å andra sidan har det bara gått en dag så vi ska väl inte säga så mycket. Och det är dessutom en minst lika viktig kunskap – att lära sig tålamod och vänta på sin tur och inte bara babbla på.

På torsdag är det föräldramöte och då finns det tillfälle kanske, att ta upp lite saker som jag undrar över. Planerar nämligen att bli jobbiga morsan, med genusfrågor etc osv.

Nu ska jag googla en Star Wars-ryggsäck till min stora lilla unge.

Också en dagens outfit

ÄLSKAR denna reakjol från Asos. Köpte i vintras och den har liksom allt? Roliga detaljer, bra längd, bra passform, skön i midjan. Bra pris – 140 spänn eller nåt sånt. Det var rea på rean.

Man kan också ha den med typ allt, beroende på om man vill vara strikt eller lite roligare.

Ja, att det här är första ggn jag har den sedan jag köpte den för typ 10 månader sedan? Först var det lite för tunt tyg att ha på vintern, plus att den inte gick 100 ihop med mina vinterstövlar. Sen blev det vår och så hittade jag den inte och sen har jag nästan bara haft jeans och linne – men i söndags bestämde jag mig för att leta fram den och lyckades! Hurra hurra hurra. Och nu kom den då äntligen på. Kan väl ha den en eller två ggr till, sen börjar den där onda cirkeln om igen, med kalla tider och så vidare.

asoskjolen

Kolla! Jag högg av huvudet som modebloggerz förr i tin! Närå, men det var svårt att fota på egen hand så att detaljerna i kjolen syntes OCH huvudet kom med.

WOW

I morgon åker jag till Way Out West. Tre dagar! Med Reblo! Love.

Det ska regna hela tiden. Det där jävla Göteborg.

Men längtar så mycket redan tills jag kommer hem, för så spänd på att få träffa mina nya syskonbarn! De är redan några månader, men eftersom de bor i Stockholm, är för tidigt födda och jag hade lunginflammation hela tiden vi var i Sthlm i juli, så har jag ännu inte lyckats se dem.

Frasse och Hentjo – Ejda pratar ständigt om dem, vill ge dem saker och kläder som hon är för stor för, och så vidare. Tage tror jag mest föredrar att inte tänka på dem alls, ety de har ju “stulit” hans älskade Morra. Närå, men han är nog lite skeptisk.

Dumt nog kommer jag hem, packar om väskan och sticker till fjällen i ett par dygn, så bebisdaten får vänta ännu lite till.

I helgen var vi i Rovasuando, plockade blåbär, hängde i skogen och blev myggbitna. Hade med oss hunden Atto också, det var en hit. Skulle älska att ha hund, men är ej förenligt med vår livsstil.

Sedan kom vi hem och började googla billiga New York-boenden (skogen does that to you). Nu börjar det faktiskt bli dags att åka, om vi ska hinna innan Mr T börjar skola. Googlade även in- och utförsel av katt, det verkar inte så bökigt ändå.

 

På kontoret

Första gången på en månad. Jag gjorde visserligen ett försök att åka till kontoret i förra veckan, men kom inte in. Det visade sig senare att det blivit fel på ett av dörrlåsen, så det var alltså inte jag, puh!

Men nu är jag här. Har vädrat, har spolat i kranar och dusch, har vattnat blommor och ska strax ta kaffe.

Det är tyvärr inte så att jag haft semester i fyra veckor, däremot har barnen varit lediga, så jag har jobbat hemifrån istället. Men ändå – det var länge sedan jag haft så här mycket ledigt och verkligen varit ledig. Det var lite ovant, men mycket skönt. Tyvärr hade jag lunginflammation första delen av semestern (när jag alltså då VAR ledig) och det var lite jobbigt. Men nu känns det bra, enda efterslängen är att jag inte riktigt orkar andas ordentligt när jag anstränger mig. Men så kan det vara ett tag, vet jag ju av tidigare erfarenhet. Jag gick också två veckor nästan helt utan röst. Också jobbigt.

Nu ska jag planera arbetet framåt – både nya utbildningar, men också en hel del reportagejobb, jag ska både rida islandshästar och vandra i fjällen. Och åka till Jokkmokk.

Kaffe var det, ja.

kontoretigenHär står jag och poserar helt vanligt på kontoret.