Arkiv

Himmel och helvete

Fy fan. Det är sådan berg- och dalbana med mitt jobb just nu. Mest rejält djupa dalar. Alltså avgrundsdjupa. Men fy fan när man kommer till en high, det är flott.

Har en sån nu pga redde ut en så förtvivlad situation som påbörjades igår. Nu kan jag ta mig an hela världen känns det som.

Krönte detta med att boka ett fint litet hus med egen pool till vår Mexicovistelse. På kvällen sen provade jag en ny bikini från Victoria’s Secret (eBay) och fick inte ens ångest av det, dels pga orkar sällan ha kroppsångest ovanpå allt annat mörker (och har ju inte heller tid att stå och noja framför spegel, den som ändå hade en sekund över till det), dels pga det andra mörkret har gjort att jag lite obemärkt tappat mina sista gravidkilon och numera kan ha alla mina gamla kläder igen. Det var ju inte en dag för tidigt med tanke på Ejdas ålder.

Nu är jag sannerligen redo att svansa runt i liten bikini på nån mexicansk playa och bli tacostinn utav bara helvete. Synd bara att det är 1,5 månad kvar av harvande genom snöhögar innan det är dags.

Kallt

Nu ere kallt.

Men jag är lycklig ändå, när jag väntar på bussen i -36 grader och tänker att snart är det mars och sen blir det vår och då blommar man ju upp som en liten ros.

Det är så vackert när jag åker buss nu på morgonen. Allting är så gnistrande vitt och sedan himlen som går från klarblått till rosa med massor av lila toner emellan. Jag sitter och bara TAR IN som nån annan jävla lifenjuter.

Tog med vår praktikant ut idag och slängde upp en kopp kokande kaffe i luften i kylan. Hen blev mycket imponerad av resultatet.

 

 

 

Målbild Playa del Carmen, Mexico

Ska väl bara ta mig fram till 16 mars på något jävla vis?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Now you do

Idag jobbar jag hemma = lyssna på Lana del Rey jetehögt, dricka kaffe och vara säker på att det finns mjölk och veta att lunchen innebär ett härligt snöplogspass som min man inte är hemma och kan sno från mig.

Idel lycka.

Synd bara att todohögen är högre än snövallarna som kyrkans traktor just plogade upp mot vår tomtgräns.

 

Oxveckorna

Oxveckor, I salute you! Har längtat så hårt efter vardag och jobba och dagis och allt det där. Få saker gjorda. Ledigheten stressar en när man aldrig är riktigt ledig, alltid något att hyperventilera över.

Nu passar det alldeles utmärkt att jobba på en månad eller två, och sedan åka till till exempel Mexico. Är så jävla taggad på det så jag har köpt icke mindre än tre nya bikinis (på eBay, det är min nya hobby, att intressemärka grejer på eBay). Det är jag värd pga har inte köpt ny bikini sedan 29 juni 2006 och det är en lång, lång tid. Och blir det ingen Mexicoresa så får jag väl jaga barn iförd nya bikinis på Nikkimäinen i sommar.

Är också väldigt trött, för jag var på husmorssemester med Jenny hela helgen, bokskrivning på schemat. Vi har gjort det till en tradition att åka bort den första helgen i januari för att skriva bok. Till Högbo Bruk (fast nästa år åker vi någon annanstans tror jag, för tyckte det inte alls var lika bra som första året). Kom hem ganska sent igår kväll och hann inte göra så mycket mer än att ta ett långt varmt bad för att tina upp från de 30 minusgrader som rådde utomhus, och dessutom skrubba mig med min goda Tarte au citron från Laura Mercier. Mmm.

Nu kom jag dessutom på att jag måste beställa parfym från eBay. Later!

I know you will

Jag är väldigt, väldigt trött på att pendla nu. Eller, egentligen inte för jag gillar att åka buss och det är fint att få tid att lyssna på poddar och emellanåt jobbar jag en hel del på bussen också, beroende på om jag har mycket att göra som inte kräver internet.

Men jag är trött på beroendet som följer. Att pendla här är ju inte samma sak som att pendla i storstad, där det finns fullt med avgångar att välja mellan och ett worst, worst case scenario innebär att man måste vänta 30 minuter.

Jag har ju bara en buss, i vardera riktning. Eller nej, jag har två. Men en morgonbuss är supertidig och då måste jag vänta lääänge inne i Kiruna på morgonen innan jag kommer vidare till Jukkas. Den andra är bra, inget att klaga på.

Det är väl mest hem jag känner av det här. Jag hinner jobba så kort, den första bussen som går hem för dagen hinner jag inte längre ta, för min anslutande buss från Jukkas har börjat köra en annan rutt som tar längre tid. Så ibland när jag hämtar på daggaluran så måste jag be jobbarkompisar köra mig till min busshållplats på E10:an. Det tar inte jättelång tid men arbetstid + bensin = jobbigt att hålla på och fråga så det försöker jag verkligen undvika. Det innebär också att jag nästan aldrig kan hämta barnen = mycket tryck på D = dåligt samvete hos mig.

Den andra bussen som går hem är bättre, även om jag måste vänta 40 minuter på anslutningsbuss. Då brukar jag försöka storhandla eller uträtta ärenden inne i stan och det är okej. Det är bara det att min arbetsdag ändå blir så kort, trots att jag inte är hemma förrän kl 18 på kvällen. Eller ja, förrän och förrän, men det är ju just det när man lämnar kontoret klockan tre liksom. Och det innebär att jag ständigt ligger efter och känner stress och inte kan vara med på möten och alla måste alltid anpassa sina scheman efter mig = känner mig jämt asjobbig.

Det enda riktigt fina med busspendlandet (förutom bra för miljön och det här att jag hinner lyssna två poddar per dag) är att jag kan stå ensam och skriksjunga riktigt jävla högt på busshållplatsen eftersom den ligger mitt ute på E10 som sagt. Inte en själ i närheten.

Idag skriksjöng jag två gånger till denna:

Är hes nu.