Arkiv

Barnen, barnen

Det har varit en omtumlande vecka.

Ejdas inskolning – det verkar gå ganska bra, bättre än vad vi (och personalen) trodde efter de inledande tre dagarna. Arg är hon, men det är hanterbart. Ena kusinen sammanfattade det så här: Det är inte så roligt att Ejda har börjat på dagis för hon vill bara gå hem och gå hem hela tiden.

Men vi kämpar väl på.

Och så har Tage opererat bort sin polyp. Om det har Daniel skrivit väldigt fint på sin blogg.

Stora händelser för båda barnen. I tillägg till det har båda deras föräldrar varit väldigt sjuka och det har varit tufft att hantera båda barnens känslor när huvudet dunkar och kroppen är svag.

Och så jobbet på det, och bokreleaser med allt vad det innebär, och sen övriga livet.

Barnen, barnen. De är så himla fina. Här nedan vid en reklamfotografering för jobbets räkning, där jag och D låtsades gifta oss. Ejda var inte så samarbetsvillig den här dagen (som alla andra dagar och till skillnad från sin bror som är fotogenique och van modell som dessutom gillar det), men bilderna blev bra ändå. Och just här ser hon ju faktiskt (tror jag) ut att vara glad.

fejkmarriage

 

Skola den som skolas bör

Nästa vecka ska jag skola in Ejda på föris. Sådan där snabbvariant av inskolning, på tre dagar. Jag är skeptiskt pga Ejda är (förstås) ett litet genibarn men de flesta genier är ju också gruvligt missförstådda inledningsvis i sina karriärer och Ejda anser nog sig vara det. Tage var jag aldrig orolig med, men Ejda… Jag vet inte. Daniel säger att jag inte ska underskatta henne och det gör jag verkligen inte, snarare tvärtom. Eller ja, jag överskattar väl inte henne, men det är ju just för att hon är en smart liten galning som jag oroar mig. Ejda har hittills inte lämnat ifrån sig territorium så himla smärtfritt om en säger.

Det blir helt enkelt spännande. Hon gillar förskola, i somras har hon varit där ganska mycket vid hämtning och lämning av Tage och vi har fått bända loss henne vid hemfärd, under gruvliga protester. Men det är en helt annan sak när hon liksom måste vara där. Hon är inget fan av måsten.

Nå, vi får se. Daniel hade samtal med hen som ska skola in Ejda igår och det verkade ha gått bra, Ejda var där då också och lekte på själv rätt fint.

Är också glad att hon kan prata på ganska bra, för tror det underlättar lite på förskolan att hon kan kommunicera med sin omvärld. Senaste ordet hon har lagt till i vokabulären är “hoppa!” som verkligen sägs med utropstecken efter, och gärna i samband med att hon utför en serie hopp med totalt dödsförakt. Det kommer från sommarens alla övningar på studsmatta. Hon kan inte riktigt hoppa studsmatta (eller så bra på fast mark) ännu, men det är inte långt borta. Samma sak med springandet. Det är nära, nära där hon pinnar på.

Dejdan! Skärmavbild 2014-08-20 kl. 12.01.01

Bärens tid…

… Är nu.

Den här veckan hade jag tänkt hinna med hallon, svarta vinbär och blåbär.

Vi får väl se. I morgon blir det hallon och idag har jag tagit första varvet på svartvinbärsbuskarna och kokat ett par burkar sylt. Planen är två burkar per kväll, sedan räcker det. Kanske blir det svartvinbärslikör dock, om det blir bär kvar.

Älskar bärtider.

Varför Mamma, pappa, pengar?

Såg att jag fått en fråga bland kommentarerna (tyvärr hade den fastnat i spamfilter) som jag precis besvarade, men jag har sett samma kritik av boken (utan alltså att någon ännu har läst den, eftersom den inte har kommit ut än, all kritik är baserad på titeln) på andra håll.

Varför heter den nya boken “Mamma, pappa, pengar” – är det inte väldigt heteronormativt?

Jo, om man läser titeln som att det är en mamma och en pappa som lever tillsammans, så kan det förstås kännas väldigt heteronormativt. Men när man blir förälder så blir man antingen en mamma eller en pappa. Oavsett vilken typ av familjekonstellation man lever i i övrigt. Och att bli förälder, oavsett kön, innebär att handskas med nya typer av ekonomiska frågeställningar.

Vi vill att både mammor och pappor ska läsa boken och att titeln ska visa att det är en bok för båda sorters föräldrar.

De flesta böcker i den här genren är väldigt tydligt riktade till mamman, det såg jag redan när jag plöjde litteratur inför Tages ankomst och det resulterade också i att jag och min man skrev “När två blev tre” eftersom vi tyckte det var viktigt med pappaperspektiv. Det tycker jag och Jenny som har skrivit nya boken också.

I boken är vi därför dels ganska noga med att hänvisa till de vuxna personerna som “partner” – vi könsbestämmer varken våra läsare eller deras partners. Vi använder också flitigt ordet “hen. Dels har vi med exempel från en brokig skara familjer – ensamstående föräldrar, HBTQ-föräldrar, heteroföräldrar, stjärnfamiljer etc. Och försöker där det är möjligt att applicera tips och tankesätt på ett så allmängiltigt sätt som det bara går.

Men vi lyckas självklart inte hela vägen. En stor del av boken är till exempel baserad på våra egna liv och vi lever båda i extremt normativa familjer (mamma, pappa, två barn – en pojke och en flicka) så där vi utgår från oss själva så blir det självklart väldigt hetero (och medelklassigt). Och så ska det vara. Jag kan inte skriva trovärdigt om hur det känns att vara HBTQ-förälder i kontakten med Försäkringskassan eftersom jag har noll och intet erfarenhet av detta. Jag kan skriva om FK och föräldrar generellt, men inte mer specifikt, förutom då just heteroperspektivet. Som ett exempel.

Jag tycker verkligen att det behövs fler böcker om HBTQ-föräldraskapet som tar upp även de frågor som jag och Jenny berör (sjukt viktigt ju), men jag är inte rätt person att skriva den boken. Det får någon annan göra, som är bättre på det!

Så, så tänkte vi med titeln. Förutom att det är en klatschig och, hoppas vi, säljande titel också. För det är nästa grej: Vi vill ju sälja böcker så att vi får något betalt för att vi lagt ett år av vårt liv på detta. Det hymlar jag inte en sekund med. Än så länge har den här boken enbart kostat mig pengar, men man hoppas ju att det ska ändras. Och det är inte främst därför jag skriver heller, men någonstans är förstås det också en del i det hele.

I handen

Nu finns den! Är helt kär.

IMG_8583.JPG

Känner lugnet

Trädgården, igen.

Jag har varit väldigt stressad över en jobbgrej idag. Beslöt mig för att gå ut i trädgården en stund.

Plötsligt hade två timmar gått.

Det är lugn den ger.

Det, och huvudet som rensas. När jag yogade mycket efter mitt bäckenbrott lyckades jag aldrig koppla bort jobbet. Låg jämt och löste jobbproblem under avslappningsövningarna. Men med trädgården går det bra. Dels är det nytt och jag har inte kunskaper och förmåga att se och föreställa mig resultatet (det har jag nästan alltid i jobbsammanhang) så jag måste tänka och fundera mycket. Dels kommer andra tankar som en följd av det nya. Vidare, skapar tankekurvor.

Så har plötsligt två timmar gått och jag vet knappt vad jag gjort. Idag burit jordsäckar, grävt gropar för buskar som jag hoppas ska komma i veckan, klippt ner en spirea som jag på mycket kort tid kommit att avsky (har en ny grensax som är ljuvlig), färdigställt en utvidgning av en rabatt, planterat smultron i den – de är tänkta att fungera lite som kanttäckare.

Plockat ren vinbärsbusken (den röda) och städat gårdsplanen.

Sedan gick jag in och bakade en vinbärskaka som tyvärr blev lite misslyckad. Jag testade en ny variant på ett beprövat recept och det var synd.

Inte så att trädgården är en hobby riktigt ännu, men det kan kanske bli. Det är i alla fall mitt bästa botemedel mot stress.

Plus att min nya rabatt är himla fin och jag tror den kommer bli super när jag har fått dit alla växter jag vill ha.

Nästa sommar.