Det började med ett inlägg hos finaste Kicki (vi drack rosé i fredags och det var så jävla sweet), mellanlandade i ett ickepublicerat inlägg här som mynnade ut i en intensiv twitterdiskussion mellan Elin, Julia, Isabelle och mig. Jag tror också att det kommer att leva vidare i skriftlig form hos Elin, jag tog det åtminstone som ett löfte och eftersom Elin är klok och formulerar sig bra, så blir det nog något stort av det så småningom, detta embryo.
Dejting är svårt. Dejtingreglerna är luddiga, kanske för att svensk dejtingkultur fortfarande är i sin linda.
Jag själv tycker inte om att dejta, det var också därför mitt ursprungliga inlägg aldrig publicerades, jag har för lite erfarenhet för att kunna uttrycka en egentlig åsikt i ämnet.
Men rent generellt, om jag ska avsluta och summera upp för min egen del, så tror jag att det värsta med parallelldejting är att inte veta. Vet man, så är det en smärta man kan hantera någorlunda – eller man rentutav tycker det är okej. Men att få reda på det efteråt. Att bli förd bakom ljuset är tusen gånger värre än att en kille eller tjej inte insåg att man var exklusiva i sitt dejtande. Och veta det får man, större än så är inte någon svensk stad. Inte Stockholm heller. Förr eller senare kommer sådant fram. Det är ju till exempel Kickis inlägg ett bra bevis på. Jag har själv flera skräckexempel ur min bekantskapskrets och ur mitt eget liv på hur det kan gå till när man får veta att ens före detta, nuvarande eller det som skulle blivit en, partner har träffat andra samtidigt som det var vi.
Kunskap är ju som bekant någon sorts makt. Jag får informationen och kan agera utifrån situationen. Att bli dubbelspelad – då har jag inte fått vara med och välja. Det smärtar mig mest. Medan andra mår sämst över sveket.
Nu behöver jag som bekant inte tänka på sådant där mer, för jag är ju sambo. Helt exklusivt därtill. Och skoja är jag nöjd med det.
Skrytmåns! =)
Men ja. Det är svårt.
(Min länk är trasig, säger jag egenkärt.)