Döden, döden

Det är ganska svårt att föreställa sig hur det är innan. Man tror och tycker och tänker så mycket. Man säger att det är skönt för honom att få gå bort, att det räckte nu. Men man vill ändå skaka liv i den där kroppen och man sitter med en stor hand i sin, en hand som långsamt blir kallare och där är den där blåa, mjuka skjortan och det ser nästan ut som om bröstkorgen höjer och sänker sig, precis som den gjorde för en timme sedan. Innan vi bestämde oss för den blåa skjortan och mjukisbyxorna, jag önskade i hemlighet att vi hade haft ett par hängslen också. Innan vi tände det där ljuset och renbäddade sängen och personalen kom med psalmböckerna. Innan sköterskan tog bort syrgasen som egentligen inte hjälpte någonting.

Så som bröstkorgen höjde och sänkte sig långsammare och långsammare, andetagen blev allt kortare och grundare och så slog han upp ögonen en sista gång och tittade rakt på oss och jag höll i den där jättestora handen och sade hej faffa, och min faster sade det är Johanna som är här, hon säger hej till dig pappa och han tittade på oss lite till och sedan fanns han inte mer.

Men vi tänder det där ljuset och pappa knäpper faffas händer så att de ligger på hans mage på det där karakteristiska faffaviset och så åker vi hem och pappa öppnar dörren till avdelningen och så säger han att nu har du ingen faffa mer.

Efter middagen ber jag Daniel köra mig hem till farmor för jag tänker att hon nog inte vill vara ensam. Men det är full rulle redan, med begravningsentreprenörer och faster är där också.

Och vi tittar på de olika kistmodellerna och farmor väljer en modell och vi bestämmer tid och vilka som ska bära vid utbärningen och kanske borde man sjunga någonting förstås, men farfar var ju den enda som egentligen gillade att sjunga och jag önskar att vi kunde lägga ner några av farfars snickarverktyg i kistan och farmor säger plötsligt att vet du hur länge vi var ihop? I 72 år var vi ihop. Och vi pratar om den riktiga begravningen och om när och vilken präst och att min faster får gå till pastorsexpeditionen i morgon bitti och hon tar fram ett lakan, ett vitt med hålbroderier som man kan ha i botten på kistan och räcker över den till Börje som ska svepa och om vi kanske säger klockan ett på fredag? Och min fasters man kan bära, och pappa förstås, och Daniel kan också bära säger jag och sedan är farmor mycket trött så jag ringer efter Daniel som får komma och hämta mig och vi åker hem längs snöiga vägar och jag kommer hem och plockar undan i vardagsrummet efter Tages härjningar och sedan lägger jag mig på soffan och så kommer min ena syster och frågar att hur var det då när faffa dog så jag börjar berätta.