Jag vet att jag har skrivit hundra miljarders hyllningsinlägg till detta vårt dagis (vår förskola) men här kommer ännu ett:
Lämnade sonen i morse och vi pratade lite om olyckan och hur han tagit det. Jag berättade att vi haft en stökig natt och att Tage drömt mardrömmar och knappt velat sova pÃ¥ hela natten. MÃ¥nga uppvak, mycken grÃ¥t, mycket “kramas mamma, vi ska kramas”, “berätta mamma, berätta” (han vill höra om hur han föddes) och “stiga upp”. Det är tydligt att den där glömskemedicinen inte suddade ut riktigt hela episoden ur hans minne. Halv fem somnade vi och sov ett par timmar, annars har det varit dÃ¥ligt med sömn.
Ã…h, sade Tages fröken Beppe – bra dÃ¥ vet vi och dÃ¥ ska vi leka tandläkare idag och lÃ¥ta honom bearbeta. Om han vill förstÃ¥s, men bra sÃ¥ att vi vet och kan uppmuntra den leken. Vi lÃ¥ter honom leda leken och se vad han vill men helt klart behöver han bearbeta vad han varit med om.
Sådana saker! Det är som sagt säkert jättevanligt och något de gör på alla dagis (har ju inget att jämföra med), men jag blir så lugn och trygg och glad av att det är så, oavsett om det är något unikt för vår förskola eller inte. Det känns som att han är i goda händer.
Vi har ju ocksÃ¥ pratat mycket om det hemma. BÃ¥de själva olyckan (kykle körde pÃ¥ ajaj tanden) och sen vad som skulle hända – vi skulle till doktorn och dra ut en tand och sedan kommer det en ny (Tyvärr har ju den lille inget tidsperspektiv och tyckte att en ny tand skulle komma direkt). Och sen efterÃ¥t. Hur duktig han var och vi har tittat pÃ¥ tanden och gÃ¥tt igenom vad som hände.
Men det kommer nog ta lite tid innan han är helt i balans. Dock verkar själva ingreppet ha gått bra och vi har redan kunnat börja borsta tänderna som vanligt och sådär.
SÃ¥ egentligen, man pratar alltid om att “det är ju föräldrarna som blir mest uppskakade etc” men det är ju faktiskt inte helt sant. Tage är väldigt uppskakad men det är sÃ¥ klart svÃ¥rt att förmedla när man är tvÃ¥ Ã¥r. PÃ¥ ytan kan det se bra ut men det är det kanske inte alltid ändÃ¥.
Kommentarer